Nästan två av tre svenskar vill se ett förbud mot tiggeri, berättar Sveriges Radio. Bara två av tio är emot, vilket lämnar utrymme för att stödet för ett nationellt förbud kan vara ännu större.

En dylik undersökning stärker sannolikt chanserna för att vi lagom till sommaren kommer få se ett skarpt förslag på förbud som Socialdemokraterna sedan driver i valrörelsen.

S vet att folk har börjat ledsna på att få en kopp upptryckt under näsan varje gång de sätter sig på tunnelbanan, att se tiggare utanför varje matbutik och att även behöva avspisa människor som kommer fram i kollektivtrafiken och tar i hand och ska bli ”kompis” innan de tigger pengar. De drar sig inte ens för att gå på yngre tonåringar som har svårt att säga nej. Att 50 procent av partiets egna väljare säger ja till ett förbud bör göra saken tämligen enkel för partiledningen.

Alltför länge har en högröstad minoritet tillåtits styra debatten och politiken på området. Tiggeridebatten har dock svängt något på senare tid. Från att enbart ha handlat om hur tiggeriet är romernas enda möjlighet till en försörjning, har perspektiven förskjutits till att beröra ockupation av mark, nedskräpning och inte minst människohandel.

Domar i både Sverige och Norge har visat på hur pass grov kriminalitet som kan dölja sig bakom den ensamma tiggarens kopp. Du vet kort sagt inte var pengarna hamnar, och blotta risken för att göda en skrupelfri människohandlare borde få folk att inte öppna plånboken. Men tiggeriet har bevisligen fortsatt i oförminskad skala, vilket indikerar att det fortfarande är lönsamt. Nu krävs lagstiftning.

Aktivisterna finns förstås där fortfarande. Men de styr inte längre den politiska debatten på samma sätt som tidigare. Det är troligt att S snart gör SD och M sällskap i synen på tiggeriet, och då är saken biff.

Jag har hela tiden varit skeptisk till ett generellt tiggeriförbud eftersom det finns andra sätt att hantera frågan på utan ny lagstiftning. Men eftersom Sverige är så dåligt på att efterleva existerande regler, förordningar och lagar och hellre stiftar nya, lär vi landa i ett förbud till slut. Och då kommer det för de flesta kännas rätt skönt.

Visst är det anmärkningsvärt ändå att eländet har tillåtits fortsätta under så här lång tid. Att det skulle behöva bli runt femtusen östeuropeiska tiggare som i år efter år bajsar ned lekparker, skräpar ned skogar och parker, ofredar människor i kollektivtrafiken innan den politiska eliten reagerar. Här är tiggerifrågan knappast unik utan snarare en i raden där det saknats ryggrad och tydligt politiskt ledarskap. Där det har hukats för en minoritet av högljudda politiska aktivister och extremister.

Nog är det lite speciellt att det inte bara finns aktivister som kämpar för så absurda företeelser som tiggeri, asylshopping och barnlajvande utan också att dessa tillåtits sätta dagordningen för hela den politiska debatten.

Med ovanstående i bakhuvudet är det värt att nämna att det inte alls är säkert att ett tiggeriförbud faktiskt kommer att få slut på tiggeriet. En redan hårt belastad polis lär knappast prioritera att bötfälla tiggare, och det är inte omöjligt att aktivister svarar med insamlingar för att betala tiggarnas böter.

Ur ett socialdemokratiskt perspektiv handlar det inte om att få bort tiggeriet utan i första hand om att visa väljarna att man vill få bort det för att undvika att det blir en valfråga som gynnar främst SD och M.

Gränsen för svensk dumhet och flathet är ännu inte nådd.