Under den mandatperiod vi snart ska lägga bakom oss har det varit uppenbart att Alliansen som politiskt projekt har passerat sitt bäst före-datum. 2006 var det en ny och fräsch uppenbarelse att se de borgerliga partierna göra gemensam sak mot socialdemokratin.

Fyra år senare var Alliansen alltjämt ett någorlunda potent regeringsalternativ, men då hade spelplanen ritats om. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde att Fredrik Reinfeldt beslöt leka tvärtomleken och liera sig med riksdagens då mest utopiska och oansvariga parti, Miljöpartiet. Med kända konsekvenser.

Inför förra valet visste alla att det kunde bli en rörig parlamentarisk situation. Alliansens svar på SD:s framgångar var Decemberöverenskommelsen, ett försök att utestänga 13 procent av väljarkåren från inflytande.

I praktiken gavs grönt ljus för en svajig rödgrön minoritetsregering att sitta kvar i alla lägen. Borgerligheten frånsade sig möjligheten till politisk påverkan under hela mandatperioden, något som måste betraktas som unikt för en opposition i ett demokratiskt land.

När DÖ väl föll – tack vare KD, vilket många i dag har glömt – såg den dåvarande moderatledaren Anna Kinberg Batra lättad ut medan Centerpartiet varnade för ”kaos”. Sedan dess har principerna bakom DÖ alltjämt upprätthållits, för vilket vi har Centerpartiet att tacka. Alla tendenser till att vilja lägga en gemensam alliansbudget har skjutits i sank av Annie Lööf.

Centerpartiet har gång efter annan förhindrat ett maktskifte och räddat Stefan Löfven kvar vid makten. De har vägrat att fälla rödgröna budgetar, de skyddade Löfvens försvarsminister under Transportstyrelseskandalen och nu väljer partiet att rädda en proposition som ger personer utan skyddsskäl rätt att stanna i Sverige.

Partiet har kort sagt varit Löfvens skyddsling i fyra års tid. Samtidigt har C fortsatt att kritisera den regering den hållit om ryggen och lajvat opposition. Skådespelet har varit ovärdigt en demokrati.

Att Centerpartiet under ett valår och inför öppen ridå skadar Alliansen på detta sätt, och raserar det eventuella förtroende som Ulf Kristersson lyckats bygga upp för Alliansen som regeringsalternativ, är inte så lite fräckt. Kritiken från moderat håll har heller inte låtit vänta på sig.

Löfven jublar självfallet – dels slipper han ett nederlag i riksdagen, dels har Centern hjälpt honom att med emfas tydliggöra sprickan i Alliansen. Genom sitt agerande har C effektivt skjutit Alliansen som ett seriöst regeringsalternativ i sank. Att vara oense om vissa frågor är naturligt, men att stå som motpoler i den fråga som väljarna just nu prioriterar allra högst håller inte om man vill bilda regering ihop.

Med drygt fyra månader kvar till valet har den sista musten gått ur Alliansen som regeringsalternativ. Det är bara fånigt att låtsas om något annat, och Ulf Kristersson har på Facebook varit öppen med att Centerns agerande skadar samarbetet med de övriga tre partierna.

Ärligast och mest trovärdigt i detta läge vore om de fyra borgerliga partierna gick till val enskilt utan en gemensam alliansflagg. Det finns inget gemensamt längre. Inte ens en strävan att avsätta Stefan Löfven.

Alliansen som politiskt projekt tillhör historien. Att vara öppen med detta är både att vara ärlig inför väljarna och en förutsättning för att bygga något nytt.