”Vi ska göra allt för att vinna valet i höst.” Var och en som följer svensk politik gör rätt i att ta Stefan Löfvens ord på allvar. Ty det statsministern säger, är att alla medel är tillåtna. Det märktes inte minst på första maj.

Det går motigt för Socialdemokraterna i opinionen. 26 procent är den lägsta siffra som partiet någonsin har inlett en valrörelse med. Ju sämre det går, desto nervösare blir partiledningen och de aktiva. Vilket i sin tur trissar upp tonläget. Om opinionssiffrorna står sig in i augusti, kan vi räkna med alla hela partiets verkställande utskott kommer prata i falsett.

Första maj bjöd på obligatoriska angrepp på Moderaterna och Sverigedemokraterna – till och med Aftonbladets Lena Mellin tyckte att det handlade om lite väl ”fula angrepp” på M. Sådant drar sig Socialdemokraterna aldrig för när makten står på spel. Mellan valen kan partiet klaga högljutt över tonen i debatten, men när det närmar sig val är det handskarna av.

Regeringen har nedprioriterat landets pensionärer i snart fyra år. Garantipensionen har höjts, men konsekvensen av det blir faktiskt att vissa som kommit till Sverige och aldrig arbetat en enda dag får mer i plånboken medan den som har arbetat och bidragit förlorar relativt på detta.

Nu, sådär slumpmässigt några månader före valet, vill S höja pensionerna för folk som har jobbat. Upp till 600 kronor i månaden är Löfvens köttben till landets pensionärer. Månne börjar partiledningen blir nervös för att många äldre ska se sig om efter en annan valsedel.

Partiet kallar detta för ”en viktig del i det största trygghetsprogrammet i modern tid”. Gapet mellan den svulstiga retoriken och de faktiska förslagen är så gigantiskt att det blir komiskt.

Trygghet är Socialdemokraternas tema i denna valrörelse. Under denna paroll ryms allt från satsningar på polisen till höjt barnbidrag. Löfven använde den gamla möllerska parollen ”det starka samhället” i sitt framträdande, vilket är intressant. Är det verkligen ett starkt samhälle Löfven vill se eller bara en stark politisk makt?

Hur starkt är egentligen det land som inte klarar av att skydda sin kvinnliga befolkning från gruppvåldtäkter? Som ser på när gängkriminella tar över hela bostadsområden? Som godkänner barnäktenskap? Som prioriterar resurser till vuxna män utan asylskäl framför utsatta personer i den inhemska befolkningen?

Detta är ett samhälle som har kapitulerat från sitt grunduppdrag i stora stycken. Som har resignerat, lämnat walk-over. Att den politiska retoriken nu säger något annat spelar föga roll. Verkligheten på marken går inte att prata bort.

Ej heller är höjt barnbidrag ett tecken på ett starkt samhälle. Tvärtom är det ett svagt samhälle där staten delar ut allmosor till en hårt beskattad befolkning. Ett samhälle där människor inte förväntas klara sig på egna ben utan med en medveten politik görs beroende av bidrag och ersättningar månad för månad. Detta är ett ofritt samhälle med ofria människor.

Som jag har påpekat många gånger genom åren är ett starkt samhälle ett sådant som fokuserar på rätt saker. Det finns inget självändamål i en stor stat, och staten behöver heller inte vara omfångsrik i storlek och befogenheter för att lyckas med sitt kärnuppdrag. Inte sällan är det snarare så att statsmakten lyckas sämre med detta kärnuppdrag om den förväntas göra allt. I Sverige och många andra västländer har utvecklingen gått stadigt i den riktningen.

Precis som Löfven själv sade i sitt första majtal ska S göra allt för att vinna valet. Där ingår att använda retoriska krumbukter, ljuga om sina motståndares politik och inte minst att skrämma väljarna för alternativen.

Devisen ”det är rätt när vi gör det” kommer vi bli ständigt påminda om fram till valdagen.