TV-sända partiledardebatter brukar sällan vara särskilt informativa. Vanligtvis går partiledarna in i debatten med sina käpphästar och inövade oneliners, sådant deras team vill att de ska hinna få sagt på den oftast mycket begränsade tiden. Gårdagens drabbning i SVT, den första för valåret, blev delvis något annat. Det vi fick se var en statsministers förödmjukelse i svensk statstelevision.

Det finns debatter i historien där en debattörs överlägsenhet får publiken att känna sympati för den i underläge. Ingen ska dock känna den minsta sympati för Stefan Löfven efter hans katastrofala insats i går kväll.

Löfven brukar göra hyggligt stabila insatser. Han glänser aldrig, men han brukar verka förberedd. Uppenbarligen hade Löfven fått ett antal punkter som hans stab ansåg att han behövde få med under kvällen, måtte det bära eller brista. På annat sätt kan man inte gärna förklara varför han, Sveriges statsminister, började prata turordningsregler på arbetsmarknaden när Jimmie Åkesson undrade varför fyra av fem dömda våldtäktsmän med annat medborgarskap inte utvisas.

Det blev, för att citera ett klassiskt klipp, lite Micke Leijnegaard-stämning i hela studion. Publiken hånskrattade spontant. Alliansledarna såg förvirrade ut. Jonas Sjöstedt drack vatten. Efteråt fick Löfven stöd av Göran Greider, men det är högst oklart om stöd från den adressaten är till någon fördel för regeringschefen.

Att som statsminister bli spontant utskrattad i en TV-studio fyra månader före valet tyder inte direkt på toppform. Stefan Löfven var inte bra igår, och detta i ett läge när hans pressade parti verkligen behöver starka framträdanden från statsministern. Han ska ju spela landsfadern. Han som står över käbblet från de övriga partierna. Han som sitter inne med svaren och levererar dem när det passar.

Löfven var inget av detta i går. Han var en gnällig grammofonskiva med en påtaglig lukt av vindsförråd som inte vädrats på väldigt länge.

Socialdemokraterna har all anledning att vara bekymrade. Denna oro lär märkas i aggressiviteten framöver. Påhoppen på framför allt M och SD kommer intensifieras. Vilket i och för sig kan bli nog så underhållande. Det är få saker som är så roliga som skadskjutna och aggressiva sossar med ryggen mot väggen.

Enligt flera mätningar tyckte tittarna att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson vann debatten. Jag instämmer. Kristerssons lugna, resonerande men samtidigt konkreta stil blev särskilt framgångsrik när aggressiviteten växte hos de rödgröna. Att öppet be om en migrationspolitisk överenskommelse med S var dessutom smart då det blev tydligt för alla att Löfven egentligen inte vill ha någon sådan med sin huvudmotståndare.

Åkesson har som alltid ett tacksamt läge, men det ska noteras att det är övriga partier som har gett honom denna unika sits där han kan stå vid sidan om och recensera de övriga partiernas misslyckanden. SD-ledaren var dessutom mer aktiv än vanligt.

Det är inte första gången Löfven gör bort sig i en partiledardebatt. Han kallade exempelvis Sverigedemokraterna för nazister i en debatt 2016. Han har varit ömsom lättretlig, ömsom flummig i andra debatter. Men aldrig har vi sett honom bli så här tillplattad, och detta i ett läge när Socialdemokraterna samlar runt 26 procent av väljarstödet.

Det vi såg i går var en regeringschef i fritt fall. Och, förhoppningsvis, även ett regeringsparti i samma tillstånd.