Integrationspolitik. Smaka på det ordet. Det rymmer mer än vad vi kanske tror vid första anblicken, ty i begreppet ”integrationspolitik” finns något väldigt svenskt. Ordet implicerar nämligen att det krävs en specifik politik för att människor ska kunna integreras i det svenska samhället. Ansvaret ligger underförstått på mottagarlandet, inte den enskilde.

Vi ska också notera att integration har en annan betydelse än assimilation. Medan assimilation betyder att individen anpassar sig till de övriga kan Integration liknas vid ett antal kugghjul som samtliga måste samverka för att fungera ihop. Det krävs således något av den inhemska befolkningen, inte enbart att den som kommit ny till landet. Integration är en sorts samverkan för ett högre mål.

I takt med att Sverige tagit emot ett historiskt stort antal asylsökande i enlighet med en generös politik som hade total uppslutning i den lagstiftande församlingen fram till 2010, och som paradoxalt nog blev ännu generösare i takt med att väljarna började visa sitt missnöje vid valurnan, har integrationspolitiken expanderat. Hela samhället ska i dag vara ett enda stort integrationsprojekt.

Socialdemokraterna har alltid gillat stora offentliga åtaganden (som kallats ”satsningar” och ”investeringar”). De borgerliga kompletterade dessa med att privatisera stora delar av integrationen. Vi fick en integrationsindustri.

Som svampar ur jorden växte allt från privata utförare av SFI- och vuxenstudier till HVB-hem, tolkföretag och, när statens egna boenden för asylsökande tog slut någon gång runt 2013, även privata asylboenden. Som en indikation på expansionens omfattning kan nämnas att det under bara två år startades 1 300 nya HVB-hem. Samhällets kostnader för inte minst ensamkommande som hävdade att de var minderåriga när de kom till Sverige är ofantliga.

Genom att garantera ett fortsatt högt inflöde i systemet, har politikerna möjliggjort för samtliga dessa branscher att expandera. Det finns således goda ekonomiska skäl till att så många propagerat mot både skärpningar av asylpolitiken och de nyanländas villkor. Det ligger tydliga incitament bakom argumenten för en fortsatt generös svängdörrspolitik då en sådan tryggar ett inflöde av nya klienter, brukare och elever.

Många är kort sagt beroende av denna industri för sin överlevnad alternativt gynnas påtagligt av den i sin yrkesroll. Det handlar inte bara om ovannämnda tolkar och SFI-lärare utan också nya hittepåjobb som ”integrationsstrateger” och ”samhällskommunikatörer”. Inom kommunen, exempelvis i så kallade etableringscenter, kan helt nya titlar uppfinnas. Vad sägs om ”vårdkoordinator” eller ”föreningssamordnare”?

Även juristerna vill ha en del av kakan. Aktivistiska jurister som Viktor Banke, som ena dagen propagerar för en generös asylpolitik och den andra sitter i rätten och försvarar en sexbrottsdömd asylsökandes rätt att stanna i Sverige, har blivit en lika högljudd som viktig del av industrin. Kostnader för tolkar och rättsliga biträden torde ligga i miljardklassen.

Miljarderna har flödat och fortsätter att flöda. Även om inflödet av asylsökande inte är vad det var under de gyllene åren 2014-15, då en kvarts miljon människor sökte asyl i Sverige, finns det fortfarande tillräckligt många människor i systemet för att hålla jurister, tolkar, samhällskommunikatörer och vårdkoordinatorer sysselsatta i år framöver.

Med tanke på att riksdagen verkar ha landat i att ett årligt intag av ett nytt Karlstad är rimligt, behöver nog alla som i dag sysselsätts i integrationsindustrin inte oroa sig alltför mycket för sin framtid. Pengarna kommer fortsätta flöda in.

Det går bra nu. För integrationsindustrin.

Läs även:
Smedjan: De som tjänar pengar på de ensamkommande