För den som följer utvecklingen i Sverige känns det inte sällan som att allt är uppochnedvänt. Orimligheter staplas på varandra och bildar något slags kritisk massa av dumhet.

Exemplen är många, och det tär att ens tänka på dem. Låt oss ändå göra det för en liten stund.

Ett färskt sådant som skakar om allmänhetens rättsmedvetande kommer föga förvånande från Malmö. Kriminella har erbjudits stödboende av socialtjänsten till miljonbelopp. I sig inget konstigt, stödboenden är dyra. Syftet var att bryta det kriminella beteendet, men i exemplet som Uppdrag granskning lyfte hamnade en person i en flott femrummare med städhjälp och kunde där fortsätta sin kriminella verksamhet i lugn och ro.

När enhetschefen fick frågan om det kanske hade varit fel att låta kriminella bo i dessa lägenheter blev svaret att hon ”inte kan svara generellt på den frågan”.

Ett annat exempel som många säkert minns var den så kallade ”Stockholmsmodellen”. Den rödgrönrosa majoriteten lanserade 2015 ett strategidokument för att bland annat möta hemvändande IS-krigare, något som framträdande socialdemokrater i dag kategoriskt förnekar.

Jag skrev då:

I kategorin ”efterperspektiv” ingår personer som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering och personer som kommer hem från strider utomlands. Det är i detta sammanhang som boendefrågan nämns. Den anses nämligen vara ”en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet”. Bostadsbolagen ska alltså samverka med övriga aktörer i syfte att hjälpa den grupp IS-soldater som återvänder till Sverige.

Här var det sålunda inte bara kriminella som belönades med bostad och städhjälp – här var det fråga om möjliga folkmördare och slavhandlare som skulle få del av socialstatens hela stödpaket. Inklusive hjälp med bostad via något av de allmännyttiga bostadsbolagen (som annars endast förmedlar sina bostäder via den bostadskö som nu passerat 630 000 köande). De rödgrönrosa plockade bort dokumentet och omarbetade det efter kritik.

Fler exempel?

Vi kan ta Socialstyrelsens informationsbroschyr som riktades ”till dig som är gift med ett barn”. Barnäktenskap är förbjudna i Sverige, men äktenskap mellan vuxen och barn har fram till nu registrerats om giftermålet skett i annat land. Detta har fått den bisarra konsekvensen att utländska vuxna män kunnat vara gifta med flickor och bli betraktade som ett legitimt par av svenska myndigheter. Precis som den rödgrönrosa majoriteten valde Socialstyrelsen att arbeta om dokumentet.

Ovanpå allt detta har vi det välkända faktumet att Sverige låter ensamkommande unga män från Afghanistan stanna trots att de enligt Migrationsverket, migrationsdomstolen och i många fall även migrationsöverdomstolen både saknar asylskäl och ej kan göra sin identitet sannolik. Den så kallade gymnasielagen kostar några miljarder kronor initialt, därtill kommer långsiktiga kostnader för studier och boende. Dessa miljarder hade onekligen kunnat användas bättre om det nu var för hjälp till de mest utsatta de skulle användas.

Titt som tätt ser vi även nyheter om hur den som fångat en inbrottstjuv eller försvarat sitt hem med knytnävarna åtalas medan tjuven går fri. I realiteten är svensken tämligen rättslös när det kommer till att försvara sig och sin egendom.

Det mycket uppmärksammade och principiellt intressanta fallet i Vallåkra, där en man sköt ihjäl två bröder som trakasserat familjen och var på väg in i huset, är värt att nämna. I en principiell mening går det att diskutera om mannen gick över gränsen i sin nödvärnsrätt, om det var fråga om så kallad nödvärnsexcess. I rättsligt hänseende var det uppenbarligen så, men detta har med den synnerligen begränsade svenska nödvärnsrätten att göra. Mannen dömdes slutligen till två års fängelse.

Den svenska rättvisan tycks bygga på att vi låter brottet ske, sedan anmäler och hoppas att polisen gör sitt (innan domstolarna slutligen ger gärningsmannen en skön straffrabatt). Detta (minus straffrabatten) är en fin tanke som emellertid förutsätter ett skarpt och effektivt rättsväsen Sverige saknar.

Varför är det så här? Hur kommer det sig att vi låter det fortgå? I Frankrike protesterade folk, onödigt våldsamt ska tilläggas, tills regeringen nyligen backade om höjda bränslepriser. I Sverige händer ingenting. Konfiskatoriska skatter, vanvettiga prioriteringar, uppochnedvända värderingar. Allt sväljs med hull och hår.

Det är som om hela Sverige styrs bakom kulisserna av dramatikern Stina Oscarson. Visst vore det lätt att skylla allt detta på postmodernismen. En del av svaret finner vi nog där. Men i slutändan spelar det kanske mindre roll.

Viktigare att konstatera är följande: ett samhälle som inte kan skilja på rätt och fel, som sänder tokiga signaler när det belönar kriminellt beteende och lämnar brottsoffer därhän, kommer på sikt att erodera.

Den så omtalade sammanhållningen är, vill jag påstå, redan historia. Nu återstår en allt starkare känsla av ”rädda sig den som kan”, vilket inbegriper att fatta en rad beslut. Bo i rätt område. Välja rätt skola åt barnen. Placera tillgångarna väl så att politikerna inte kommer åt dem. Och inte minst: ha en exitstrategi.