Sverigebilden må ha stötts och blötts till leda, men diskussionen är fortfarande relevant eftersom den så uppenbart styr mycket av såväl det mediala som det politiska etablissemangets agerande i dag.

Det handlar om tre saker: att sätta rätt verklighetsbild, att misskreditera och misstänkliggöra alla som utmanar den och att slutligen leda bort allmänhetens uppmärksamhet från den felaktiga läran genom att fokusera på trams och trivialiteter. Det sistnämnda sköter vissa medier förträffligt dagarna i ända så låt oss fokusera på de övriga två.

Vi kan börja med den första. Dagens Nyheter har de senaste dagarna pumpat ut teorier och påståenden som bygger på en artikel i New York Times. Påståendena gäller bland annat att boende i Rinkeby ska ha blivit erbjudna pengar för att ställa till med oreda inför ryska TV-kameror. Beviset? Personer som säger sig ha hört några ungdomar prata om att de erbjudits pengar av ett ryskt TV-team.

Även om vi bara har någons ord på det kan det förstås ha hänt. Att nyhetstörstiga ryska medier som vill berätta en historia om ett våldsamt grannland kan ha erbjudit pengar för att få ett ”scoop” just när de råkade vara där är inte bortom all rimlighet.

Frågan är vilka slutsatser vi vill dra av en sådan incident. Att våldsamheter i svenska förorter är orkestrerade av utländska intressen? Att problemen egentligen inte är så allvarliga? Syftet med publiceringen, och framför allt att den gavs så pass stort utrymme i nämnda tidningar, kan inte gärna vara något annat än att visa på att det är extremhögern som ligger bakom upplopp och bilbränder. En ond kraft drar i trådarna bakom kulisserna, vilket oundvikligen gör de kriminella till offer.

Denna fantasifulla teori rimmar tämligen väl med statsministerns påstående häromdagen att det är Danderydsbor (läs: ”de rika”) som genom sin narkotikakonsumtion är ansvariga för gängkriminaliteten i våra förorter.

NYT och i synnerhet DN försöker att måla en bild av bilbränder, gruppvåldtäkter och skjutningar som fantasifoster orkestrerade från Kreml och spridda i sociala medier av såväl lömska nationalister som naiva moderater. Inte heller detta är något unikt: när Moderaterna i en film inför valet använde bilder av en brinnande bil från ett annat land kunde public service, närmast triumfatoriskt, konstatera att ”ha!”, den bilen hade minsann inte brunnit i Sverige.

Här kommer vi in på den andra delen, nämligen misstänkliggörandet av alla som delar ”fel” nyheter. Devisen enligt medier som DN är att du är vad du delar. Det är därför för vissa medier mer intressant att följa politikers flöde i sociala medier än att granska vad samma personer åstadkommit politiskt. Om någon delar en länk från en enligt DN obskyr sajt är det, oaktat innehåll, klandervärt och måste fördömas. Därför krävs att Ulf Kristersson ”sätter ned foten” mot flera av sina partikamrater,

Narrativet att utländska medier har en särskild agenda när de rapporterar från och om Sverige antyder att svenska medier skulle vara annorlunda. Kanske mer oberoende eller professionella. Den som bevittnat det haveri som är svensk TV:s bevakning av amerikanska presidentval vet dock bättre. Även svenska journalister har en agenda, oavsett om de rapporterar från det sönderfallande Venezuela (allt är sanktionernas fel) eller från Trumps USA (”svårigheten är att få med båda sidorna”). 

Det politiska etablissemanget agerar alltmer aggressivt i den pågående samhällsutvecklingen. Av detta går att dra flera slutsatser. Framför allt handlar det tvivelsutan om att såväl gamla maktpartier som gamla mediehus känner sig hotade. Deras position och inflytande har varit ohotade i decennier  nu plötsligt skrattar vanligt folk åt det som står i DN och visar Socialdemokraterna fingret. Den respekt som visats chefredaktörer och ministrar finns inte riktigt längre. Varför respektera den som håller på att förstöra ett helt land?

Sverige har förändrats av den enorma anstormningen av asylsökande under många år, den uppenbara press som denna politik har satt på offentliga system och den växande misstro som skattebetalande svenskar känner mot politiker till följd av ett förändrat land som, upplever många, sätter migranter före skattebetalande svenskar.

Allt detta är av begripliga skäl intressant att studera även för utländska medier. Tråkigt då att NYT väljer att begränsa sin utblick till en smått konspiratorisk bild av en ”desinformationsmaskin” som pressar fram högerextrema valframgångar:

To dig beneath the Surface of what is happening in Sweden, though, is to uncover the workings of an international disinformation machine, devoted to the cultivation, provocation and amplification of far-right, anti-immigration passions and political forces.

NYT beskriver järnrörsskandalen (The Iron Pipe Scandal!) och intervjuar bland andra Expos Daniel Poohl, som låter meddela att det nya reformerade Sverigedemokraterna är en ulv i fårakläder. Inget har förändrats sedan 90-talet.

Tidningen pekar på kopplingar mellan Ryssland och sajter som Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Därtill menar NYT att nyheter om den ensamkommande som våldtog familjehemmets dotter är ett exempel på islamofobi. Sanningen har kort sagt blivit ointressant.

För DN och NYT spelar sanningshalten i en artikel eller ett påstående ingen roll, allt handlar om avsändaren. Så resonerar medier som går i takt med den styrande makten, inte medier som vill granska den.

Kampen om att upprätthålla rätt Sverigebild sträcker sig även utanför Sveriges gränser. Donald Trumps tal om ”last night i Sweden” fick etablissemanget att reagera kraftfullt (det trycktes till och med en bok för att visa hur bra Sverige fungerade just den dagen). Regeringen har därutöver läxat upp såväl Danmark som Polen och nu senast fick Norge lära sig att veta hut när Anders Ygeman gick till attack.

Lättkränkta regimer som mopsar sig mot sina grannländer brukar vanligtvis vara ett tecken på ett land på dekis. Samhällsutvecklingen pekar onekligen i den riktningen för Sverige just nu.

Tidigare bloggat:
När kritik stämplas som illojalitet