Svensk jämställdhetsdiskussion är märklig. Den fokuserar på banaliteter som vilka leksaker barnen använder, huruvida de är ”könsnormativa” eller ej, och andelen kvinnor i börsbolagens styrelser men ignorerar verkliga jämställdhetsfrågor som den utsatthet som kvinnor och flickor utsätts för i de importerade hederskulturernas namn.

Visserligen har hedersproblematiken kommit mer i ropet på senare år, i dag gör endast de mest hårdnackade extremfeministerna och kulturrelativisterna motstånd. Men många vägrar fortfarande dra några relevanta slutsatser av att Sverige fått parallella samhällsstrukturer där klantänkande och hederskultur är dominerande inslag. Det har, hävdas det, inget med migration att göra.

Det är mycket i jämställdhetsdebatten som går att ifrågasätta, men hyckleriet blir särskilt tydligt när feminismen beskrivs som en rörelse för barnens bästa.

Å ena sidan hävdar feministerna att det är viktigt att fäderna är hemma mer med barnen när de är små. Å den andra gör samma feminister det enklare för kvinnor att skaffa barn på egen hand, utan en pappa närvarande. Då är plötsligt pappans roll helt oviktig.

Detta är minst sagt förbryllande. Personligen tror jag på ett generellt plan att det bästa för barnen är två närvarande föräldrar.

Lagom till Internationella kvinnodagen kommer denna årliga nyhet.

Med detta sagt finns det självfallet barn som har det alldeles utmärkt med en förälder, oavsett om det är resultatet av en separation eller att kvinnan inseminerat sig. Gemensamt för många barn som blir kriminella eller hamnar i olika sorters utanförskap är frånvarande fäder under uppväxten, men detta är tydligen endast viktigt när feministerna vill få igenom en kvoterad föräldraförsäkring. Inte annars.

Med allt detta sagt finns det många platser i världen där kvinnor har det för jävligt. Där de saknar grundläggande mänskliga rättigheter och behandlas sämre än djur. Det är här kvinnors frigörelse behövs. Det är i dessa länder och områden som vi bör strida för kvinnors fri- och rättigheter.

Det är när man ser kvinnors situation i exempelvis Irak (långt ifrån ett extremt exempel) som det blir tydligt vad alla som tror på verklig jämställdhet mellan könen måste ställa upp på. Kvinnan behöver befrias från fångenskapen i förtryckande religioners som traditioners och kulturers namn. Denna kamp handlar inte om lika utfall utan om lika rättigheter. Rätten att vara jämställd med mannen i lag. Inte att nödvändigtvis göra samma val.

Svensk jämställdhetsdebatt har fastnat i ett ekorrhjul av felaktigheter, faktaresistens och ideologisk blindhet. Den svenska feminismen har blivit en elitfeminism som fokuserar på sådant som vare sig berör eller intresserar vanliga kvinnor. I så motto är den sedan länge obsolet och ointressant.