Det finns teorier om att Socialdemokraterna inte ville vinna valet 1991. Detta skulle bero på att partiet insåg vilken kris som Sverige stod inför. Hur det än står till med den saken får valförlusten så här i efterhand ses som tämligen vältajmad – en borgerlig regering fick regera under krisåren och Socialdemokraterna kunde komma tillbaka till makten efter blott tre år med 45 procents väljarstöd.

Återstod den så kallade saneringen av finanserna, som tärde på förtroendet, men de kunde åtminstone skylla oredan på borgerligheten. Sedan dess har S skickligt använt 90-talskrisen som ett återkommande argument för partiets statsmannakonst.

Spolar vi fram till nutid är det uppenbart att det åter igen är en mycket osäker framtid som väntar oss. Kriget i Ukraina pågår alltjämt med konsekvenser för hela världen. För de flesta svenskar är påverkan i vardagen ännu inte särskilt dramatisk. Vi märker av kraftigt stigande priser på allt från mat till byggmateriel och våra bostäder tappar i värde, likaså vårt sparande. Men så länge vi har en rimlig inkomst, inte har planer på att sälja bostaden eller plocka ut sparkapital i närtid spelar det inte så stor roll. Som Lars Wilderäng skrev häromdagen: den bästa investeringen just nu är att vårda sin relation och undvika en separation.

Icke desto mindre står lågkonjunkturen för dörren, säkerhetsläget har förvärrats avsevärt och Sverige har talande nog försuttit chanserna att genomföra helt nödvändiga struktur- och bidragsreformer under de goda åren vi nu lämnat bakom oss. Det låsta läget i parlamentet kombinerat med en stor politisk ovilja har effektivt satt stopp för alla försök till reformer. Dessa kommer en framtida regering i stället tvingas genomföra i panik, som det så ofta är i svensk politik.

Detta för oss till den förre statsministern Fredrik Reinfeldt, som intervjuades häromdagen i DN. Han gjorde, sin vana trogen, en rad både lögnaktiga och hårresande uttalanden. Reinfeldt har beskrivits som en icke-ideolog, en pragmatiker som enade borgerligheten och såg bortom liberalismen och konservatismen.

Det är sant i så måtto att han avideologiserade sitt eget parti och lämnade det helt vilse på valnatten. Men i intervjuer som den i DN framgår det hur pass ideologisk Reinfeldt faktiskt är. Han är mentalt kvar i den rökiga och rödvinsstänkta Muf-lokalen. Verkligheten biter inte på honom. Det blir lite som att se Putintroll bortförklara de ryska krigsbrotten i Butja. Konkreta fakta rinner bara av. Solen är inte varm. Vatten är inte vått.

Reinfeldt är sålunda helt immun mot verkliga förhållanden. Han vägrar se integrationen i Sverige som ett misslyckande – trots att all tillgänglig statistik visar på just hur stort detta misslyckande faktiskt är. Det går ju, vad Reinfeldt än tror, att mäta sådant. Vi vet hur många utrikesfödda som är arbetslösa och hur många som lyckas försörja sig själva. Vi vet hur överrepresenterade denna grupp är i brottslighet (det vore onekligen intressant med en sådan studie av kvinnomord och våld i nära relation). Vi vet att gängkriminaliteten domineras fullständigt av personer med invandrarbakgrund.

Visst kan man skratta åt Reinfeldt och betrakta honom som en tragisk föredetting. Det gör jag. Men hans uppfattningar är talande för hur det politiska, mediala och kulturella etablissemanget faktiskt har låtit under alltför lång tid. Vilka vanvettiga uppfattningar som styrt ett helt land.

Reinfeldts tankar i dag säger något om gårdagen. De besvarar frågan som alltid ställs men aldrig besvaras i den dagspolitiska debatten, nämligen ”hur kunde det gå så här?”. Reinfeldts gärning var en cocktail av godtrogenhet, blindhet och oförmåga att begripa såväl incitament som fakta. Dessvärre lever hans arv vidare i såväl regering som riksdag.

Inget misslyckande. Tvärtom, säger Reinfeldt.