Första advent. Så inleds det kristna kyrkoåret och alla undrar som vanligt hur det kan komma sig. Det var ju nyss sensommarbad.

För många är det dock början på den mest intensiva julstressen. Det talas om frid och hopp, men julen har kommit att betyda det rakt motsatta. Kanske är det därför många flyr denna högtid. Antingen genom att välja att vara ensam eller att åka till varmare breddgrader och bara glömma bort alltsammans.

Personligen älskar jag julen. Maten. Ljusen. Pyntet. Samvaron. Ja, till och med julmusiken går rakt in i hjärtat, hur löjligt amerikaniserad den än kan vara ibland. Men det är en familjehögtid så jag har all respekt för att ensamstående utan en större släkt eller familj att fira med avstår från att fira.

Julen handlar för mig om att två till synes motstridiga saker: att ge till andra och att sluta sig mot omvärlden och bara ägna tid åt familjen. Ty julen är familjens högtid, och det är en tid då det måste vara OK att tänka på de allra närmaste. Och rent av sig själv. En skumtomte till? Ja, varför inte.

Men julen är också en tid när vi kan och bör tänka på personer vi inte känner. Personer som kanske inte är lika lyckligt lottade. Just nu väljer jag mellan lite olika alternativ att stödja folket i Ukraina. Barnens hopp, som driver barnhemmet Novy Dom, är ett bra alternativ. Dem kan man stödja här.

Känslor av hopp är annars inte helt lätt att uppbåda just nu. Vi befinner oss i mörka tider, och inte bara rent årstidsmässigt utan också finansiellt och trygghetsmässigt. Det kommer bli skakigt framöver, inget snack om saken. Sverige har en rad parallella kriser att hantera och det finns befogad tveksamhet kring politikens förmåga att lösa dem. Men det faller åtminstone inga ryska bomber över våra förlossningsavdelningar, skolor och kyrkor.

Det ukrainska motståndet är kompakt och motiverat. Jag funderar ofta över hur svenska folket hade reagerat i motsvarande situation. Hade folket mobiliserat sig självt vid en militär invasion? Eller hade flertalet gråtande flytt över gränsen? Tyvärr är jag inte övertygad om ett brett folkligt motstånd ens vid en rysk aggression.