I augusti 2007 drog jag igång min blogg efter att ha bloggat på en gemensam plattform under några års tid. Jag började alltså blogga när borgerligheten tagit över makten i Sverige efter ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är nu 15 år sedan.

Situationen i dag är likartad som då – vi fick äntligen ett maktskifte efter många års S-styre. Och ändå är förutsättningarna så annorlunda.

För 15 år sedan fanns det en framtidsoptimism, åtminstone bland borgerligt sinnade. Ett maktskifte hade uppnåtts, allt verkade plötsligt möjligt. Värnplikten ansågs inte längre nödvändig (vi liberaler jublade), skatten skulle sänkas, några monopol stryka på foten, frihetsfrågor ta större plats.

Jag inser att mina fokusfrågor där och då handlade mycket om yttrandefrihet och andra frihetsfrågor. Inget om gängkriminalitet, knappt ens segregation, står att finna när jag går igenom mina äldsta texter. Inom bara ett år skulle FRA-frågan explodera och den svenska bloggosfären nå sin absoluta topp i relevans och antalet besökare 2008-2009. Sedan kom Facebook, och i dag är den politiska bloggen något av ett museiföremål. En artefakt. Även om vissa skribenter har återuppstått på egna plattformar med gott resultat.

Det är lätt att glömma allt som var dåligt när vi summerar dåtiden, i synnerhet vår barndom (om den var bra, förstås) eller livet i närtid. Den rosenskimrande bilden vi har i huvudet stämmer sällan. För 15 år sedan pågick Irakkriget alltjämt vilket bland annat skulle resultera i Islamiska statens framväxt. Vi hade en finanskris framför oss som de flesta inte förutsåg där och då.

Politiska beslut som fattades under alliansåren kom att påverka Sverige på flera avgörande sätt – inte minst den urspårade migrationspolitiken var ett historiskt misstag. I stället för att strama åt och ta Sverige i allmäneuropeisk riktning valde regeringen Reinfeldt att göra politiken än mer extrem, i synnerhet efter den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet 2011. Därifrån gick det bara utför.

Någon ordning på skolan fick Alliansen inte heller, trots åtta års folkpartistiskt ledarskap på utbildningsdepartementet. Skolpartiet lyckades inte vända den beryktade Atlantångaren.

Många av de problem som Sverige stod inför då kvarstår. Men de är ofta betydligt värre. Situationen i skolan är på sina håll akut. Kriminaliteten är grövre och värre. Trots en lång tid av glimrande högkonjunktur bet arbetslösheten sig fast på höga nivåer under Socialdemokraternas åtta år.

I dag lade Tidöregeringen sin första budget. Den nya finansministern såg lagom road ut. Budgeten är präglad av de parallella kriser som socialdemokratin lämnat efter sig. Vi har en svår vinter att vänta för många. Stigande arbetslöshet. Fler konkurser. Hög inflation som undergräver hushållens köpkraft. Och ingen vet ännu vart elpriserna tar vägen.

Sverige påverkas givetvis av internationella kriser. Men vi hade haft en annan situation om politikerna gjort andra prioriteringar för 15 år sedan. Vi hade inte behövt ha rekord i skjutvapenvåld varje år. Vi hade inte behövt avveckla kärnkraften. Vi hade kunnat prioritera svenska folket i stället för att leka världssamvete.

Vissa förändringar som den nya regeringen kommer vidta är nödvändiga och välkomna. Men de borde ha kommit för länge sedan. Jag tror att alltfler umgås med tanken på att det på flera områden är för sent att på allvar vända utvecklingen.

2007 såg det annorlunda ut. Lite hoppfullt. Men förmodligen var denna känsla av hoppfullhet i grunden falsk, ty mycket av det vi i dag upplever låg likt en vulkan och puttrade redan då, väntade på att växa till sig. Sedan kom explosionen och nu försöker det politiska etablissemanget plocka upp bitarna. Särskilt förtroendeingivande är det knappast.