Annie Lööf är numera avgången partiledare. I över ett decennium ledde hon Centerpartiet. Först som en så kallad liberal kraft i Alliansregeringen, där hon bland annat drev igenom meningslösa skattesänkningar på ungdomsjobb, och sedan som en alltmer pålitlig möjliggörare för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Nu blickar Lööf tillbaka på ett samhälle i förändring, ett land som inte riktigt är sig likt.

Vad är det då som upprör henne? Är det att barn skjuter ihjäl andra barn mitt ute på våra gator? Självfallet inte. Det är det förändrade tonläget i politiken som upprör Lööf. Givetvis handlar det om Sverigedemokraternas växande inflytande, ett inflytande som svenska folket har gett dem i demokratiska val, och borgerlighetens påstådda svaghet inför detta.

I en intervju i Expressen möts vi av en bitter förlorare som inte kan medge sitt eget nederlag, än mindre sitt delansvar för Sveriges djupa problem. Annie Lööf fokuserar på annat.

Hon berättar att hon mött många människor som ”känner sig utpekade och rädda” och att det vänder sig i magen på henne när hon läser om förslag som bryter mot rättsstatens principer. Däremot mådde hennes mage tydligen bra när hon stöttade en statsminister vars justitieminister föreslog att ge polisen rätt till husrannsakan utan brottsmisstanke.

Annie Lööf tycker att sambandet mellan den språkliga förskjutningen och hur det banar väg för radikalare politiska förslag fått för lite uppmärksamhet. Men värst är ändå att Tidöavtalet delar upp människor i ”vi och dom”:

Det som är särskilt anmärkningsvärt är när man försöker dela upp människor i ”vi och dom”, vilken rädsla det skapar hos dem som blir dom, som jag inte uppfattade i början av min politiska karriär. Nu är det mer utpräglat. Det känns som att man vill cementera det på ett sätt som känns väldigt olustigt.

Det är ganska häpnadsväckande att läsa Lööfs utläggning, påhejad av Expressens Owe Nilsson (före detta TT-reporter). Hon begriper inte eller intresserar sig inte för varför SD blivit så stora. Hon ställer sig inte frågan varför fler partier driver skarpare förslag i frågor om invandring, integration och brottsbekämpning i dag och varför dessa vinner ett så stort stöd hos svenska folket. Hon gör över huvud taget ingen politisk analys, vilket är talande för vilken sorts politisk ledare som Annie Lööf var. Eller kanske blev.

Att sitta och gnälla över ett förändrat politiskt tonläge när Sverige slår Europarekord i dödsskjutningar och dras med en gigantisk integrationsskuld till följd av bland annat Centerpartiets politik är skamlöst. Och infantilt. Annie Lööf befinner sig alltjämt i en bubbla dit verkligheten aldrig riktigt lyckas nå.

Det är Centerpartiet som stått och står för extremismen. Det är deras idéer, givetvis ihop med andras, som skapat den dödliga cocktail av massinvandring, utanförskap, segregation och låt gå-mentalitet som vi bokstavligen ser explodera mitt framför våra ögon. Och Lööf har inga svar på något av dessa problem. Hon oroar sig över det politiska tonläget.

Kanske skulle hon uppleva det lite annorlunda om det var hennes bil som brann, om det var utanför hennes port det sköts eller såldes droger.

Viktigast för Annie Lööf har alltid varit Annie Lööf. Men mest slående är nog ändå att hon som erfaren politisk ledare inte har förändrat sin politiska analys ett dugg sedan hon släppte vurmen för Ayn Rand och blev mittenliberal. Hon förstår helt enkelt inte vad som händer runt omkring henne.

I stället placerar sig Lööf i samma hörn som andra gamla ledare som går i fullständig otakt med sin samtid, som Fredrik Reinfeldt och Bengt Westerberg. Det är inget vackert facit för en person som en gång i tiden kallades för ”Hoppet”.