Under lång tid har det funnits en föreställning att den politiska, mediala och kulturella eliten gått samman för att frånta svenska folket vårt land. I ett slags gemensam stöt mot Sverige och det svenska ska dessa eliter ha samverkat för att medelst massiv invandring ersätta majoritetsbefolkningen med ”nysvenskar”, ett så kallat folkutbyte.

Det luktar förstås konspirationsteori, och denna föreställning har, åtminstone uttalad offentligt, endast funnits i smala och tämligen extrema kretsar. När sverigedemokraten Richard Jomshof, numera justitieutskottets ordförande, twittrar att svensken är på väg att bli minoritet i sitt eget land är det därför, i svensk kontext, en stor händelse som väcker förväntad kritik. Men vad är egentligen en konspirationsteori och vad är rena och otvetydiga fakta?

Att andelen personer med utländsk bakgrund har ökat rejält under de senaste 20 åren är fakta. Den som är intresserad kan på några ögonblick plocka fram statistiken hos SCB. Etniska svenskars del av totalbefolkningen minskar medan personer med utländsk bakgrund ökar massivt. Så ser det ut. Det går förstås att rycka på axlarna åt detta (liberaler) eller rent av tycka att det är bra (miljöpartister). Men oaktat reaktionen är detta fakta vi har att förhålla oss till. De är ingen konspirationsteori.

Förmodligen unikt i den civiliserade världen.

Det frågan om konspiration eller inte konspiration gäller är emellertid något delvis annat, nämligen det som nämndes inledningsvis: har denna minst sagt anmärkningsvärda förändring av befolkningssammansättningen kommit till stånd genom att eliterna intrigerat bakom folkets rygg eller är det tvärtom ett utslag av folkets bestämda vilja? Om inte nu så i alla fall när utvecklingen tog fart?

Det finns inte mycket som visar att det bland svenska folket under lång tid funnits ett väldigt brett stöd för en gigantisk invandring från Mellanöstern och norra Afrika. I så måtto är massinvandringen ett elitprojekt, drivet av politiker, semi-intellektuella kulturskribenter och omhuldat av alla som ingår i det vi kan kalla det massinvandringsindustriella komplexet. Alltfler har blivit beroende av denna migrations- och integrationspolitik för sitt uppehälle.

Därtill är det tvivelsutan så att dessa eliter har ljugit och vilselett för att gömma konsekvenserna av den förda politiken. Det är svårt att tro att politiken har drivits enbart eller primärt av dumhet och naivitet, ty då måste vi ställa oss frågan varför politiker är stendumma i en viss fråga men inte i en annan. Alternativt helt enkelt utgå från att rikspolitikerna överlag är lågbegåvade. Vilket jag inte tror. Nej, den enda rimliga slutsatsen är att migrationspolitiken drivits med stor övertygelse om att denna politik är rätt och riktig.

Däremot fråntar detta ingalunda folket från ansvar, ty invandringsfrågan blev inte riktigt stor i svenska val förrän det svenska asylmottagandet fullständigt kollapsade 2015 och Socialdemokraterna gjorde det politiskt korrekt att vara för en stramare linje. I viss mån kan således hävdas att vad som var OK att tycka och när avgjordes på Sveavägen 68 i Stockholm, inte i folkdjupet.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen fem år tidigare var självfallet en konsekvens av folkets växande motstånd mot den förda politiken, men de invandringsrelaterade problemen diskuterades flitigt redan på 90-talet. Och då fortsatte folk att rösta på de partier som talade sig varma för mångkultur och integrationsprojekt.

Enstaka testballonger från Folkpartiet, där språktest för medborgarskap 2002 blev den mest omtalade, belönades visserligen av väljarna. Men etablissemangets motstånd var kompakt och vi fick aldrig en djupare och mer intellektuell diskussion om invandringspolitikens konsekvenser för det svenska samhället, trots enskilda personers envisa försök. Debatten fastnade i frågor om kronor och ören innan identitetspolitiken lade en blöt filt över alltsammans. De kulturella aspekterna av frågan fanns inte ens på agendan förrän SD började växa.

I dag är debatten annorlunda. Luften är lite lättare att andas och även traditionella medier vågar lyfta frågeställningar som var otänkbara för bara tio år sedan. Gamla föreställningar lever kvar och gör motsättningarna mer öppna. Det är bra, ty det åskådliggör alternativen.

Stolt men inte nöjd?

Trots en retorisk omsvängning hos Socialdemokraterna och en praktisk sådan hos Moderaterna, de två partier som bär det allra tyngsta ansvaret för de invandringsrelaterade problemen i vårt land, finns det onekligen fortfarande många som bejakar utvecklingen. De återfinns bland hemlösa socialliberaler, socialister och några till.

Forskaren Tobias Hübinette må vara en karaktär, men hans intresse för statistik är åtminstone värt en viss cred. Han skriver om det nya ”supermångfalds-Sverige” genom att visa på hur den svenska befolkningssammansättningen fortsätter att luta i favör åt personer med utländsk bakgrund. Exemplifierat bland annat på följande vis:

Det handlar exempelvis om att andelen invånare i landet som har en kulturell muslimsk bakgrund uppgår till runt 12% idag (och troligen handlar det om över 20% bland landets barn och unga), att en av tre av alla barn, ungdomar och unga vuxna talar ett annat språk än svenska som förstaspråk och att 23% av samtliga invånare är s k synliga minoritetsinvånare (och minst 1/3 vad gäller barn och unga).

Var och en får dra sina egna slutsatser av allt detta, men en sak är väldigt tydlig: Sveriges befolkningssammansättning har förändrats snabbare de senaste 20 åren än någonsin tidigare i landets historia. Det är en utveckling som förtjänar större utrymme i den dagliga debatten.

Frågan som behöver ställas är: vad gör vi nu?

Se även:
Debatt om gängkriminaliteten i Sverige möts