För inte så många år sedan var det omöjligt att ha en vuxen diskussion om svensk kultur. Ryggmärgsreflexen från vänstern och liberalerna var att förklara att det inte finns något egentligt svenskt. Allt är importerat, och eftersom allt är importerat betyder det oundvikligen att Sverige måste fortsätta att vara ett ”öppet land”, hette det. Därefter följde imbecilla utläggningar om att julgranen är tysk och liknande.

Det var kort sagt omöjligt att ens få till en diskussion då. I dag är det lite lättare. I fjolårets valrörelse drev Magdalena Andersson temat att ”Sverige ska bli mer som Sverige” igen. Vad nu det betydde. Onekligen luktade det lite ”Bevara Sverige svenskt” om det budskapet, även om Andersson förstås har en alldeles för fin värdegrund för att kunna anklagas för att vilja bevara någonting bra i landet.

Frågan om vad som är svenskt och inte, värt att försvara och inte, lever vidare. Aftonbladets Anders Lindberg har begått en ledartext igen, medvetet provokativt rubriksatt: ”Klart att böneutrop är en del av svensk kultur.” Han vet förstås att många normalbegåvade kommer hoppa högt när de ser den. Lindberg är inte en journalist utan en proffsprovokatör, och på det jobbet är han ofta skicklig.

Lindbergs text är intressant eftersom den lika gärna hade kunnat vara skriven 2010. Som så många texter på Aftonbladets ledarsida befinner den sig i något slags tidskapsel, opåverkad av både samhällsutvecklingen och debattläget.

Provokatören konstaterar att ”vad som är svenskt ändras ständigt, och ska få ändras.” Där är vi visserligen ense. Men bara till en viss grad. Ty med kultur är det lite som med språket. Vårt språk utvecklas ständigt, men om vi ersätter ord och uttryck med låneord och anglicismer nås till slut en gräns där vi måste fråga oss om det över huvud taget är svenska vi pratar. Eller något annat.

Ingen ifrågasätter att ett lands kultur och traditioner utvecklas med nya uppväxande generationer och påverkas av influenser utifrån. Detta sker ständigt. Men det är inget av Gud bestämt att vi måste anpassa oss till främmande sedvänjor bara för att de råkar finnas i landet.

Det finns kulturella avarter som tvärtom ska bekämpas, och det är därför det är så viktigt att definiera vad svensk kultur och svenska värderingar är. Ty detta säger något om vilka vi är, vilka vi inte är och vad vi är beredda att försvara. Det definierar var gränserna för vår tolerans går. Under många år har vår gränssättning dessvärre varit lika svajig som det svenska gränsskyddet.

På ganska kort tid har vi fått ett stort inflöde av människor från värderingsmässigt väldigt annorlunda kulturer. Personer från Syrien, Afghanistan, Somalia, Eritrea och Irak skulle plötsligt bli en del av ett land som skiljer sig från deras hemländer på alla upptänkliga områden. Inte minst vad gäller synen på könsroller och barnuppfostran men också utbildning, arbetsmarknad och mycket annat.

Det har inte gått så bra, kan vi konstatera. Flertalet har inte alls blivit en del av sitt nya land utan fortsatt att leva kvar i sitt hemland, även om de rent fysiskt befunnit sig i Sverige. Kvinnorna har stannat kvar hemma, precis som hemlandets tradition bjuder, med den skillnaden att de nu fått bra betalt för det.

Priset för dålig integration har genom åren främst handlat om kostnader i kronor och ören, men nu betalar vi i form av en skenande grov kriminalitet. Integrationsfiaskot kan till stor del härledas till en allmän svensk förvirring kring det som diskuterats ovan, nämligen vad svensk kultur och svenska värderingar egentligen är. Vilka vi svenskar är.

”Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar i veckan”, påstår Lindberg grötmyndigt. Det är märkligt det där med religionsfrihet för vänstern och liberalerna. Den är helig när det kommer till islam, men när kristna vänder sig emot stolliga påfund får vi vet att vi minsann har en Värdegrund här i landet som det bara är att anpassa sig till. Eller hålla käft. Den uppmaningen ges aldrig till migranter. De måste inte anpassa sig.

Lindberg och hans åsiktsfränder har gjort sig till nyttiga idioter för kulturella avvikelser och människofientliga sedvänjor och traditioner. För varje av Värdegrunden upplyft Masoud Kamali har vi sett en ökad tolerans för det extrema och radikala inom islam. För varje axelryckning när unga invandrarbarn begår brott eller beter sig illa en tydlig signal om att du i Sverige är fri att leva rövare. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera gränslöst beteende, inte ens bland små barn. Så hur ska vi klara av att hantera dessa individer när de fyllt 15 och skaffat vapen?

Den samhällsutveckling vi nu bevittnar är knappast någon slump. Vänstern, och en krympande skara så kallade liberaler, fortsätter att ha alternativa förklaringar till varför det har blivit så här. Samtidigt som de gemensamt drar sin lans för böneutrop och öppna gränser. Politikens gamla motpoler förenas i bygget av ett gemensamt Ragnarök. Dessvärre ett som drar med oss alla.

Kanske är det så att det gränslösa har blivit en del av den nya svenska kulturen.