Det beskrivs i svenska medier som en ”konfrontation” när en Palestinaaktivist ger sig på den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Jessica Stegrud utanför riksdagen. I själva verket handlar det om en farlig tendens i det svenska samhället där enskilda människors ilska och frustration över sakernas tillstånd riskerar att falla över i våld mot folkvalda.

Det vi bevittnat av händelsen på film visar ingen konfrontation. Den visar hur flera skrikande demonstranter närmar sig Stegrud varav en försöker ta ifrån henne mobiltelefonen. Stegrud står helt enkelt där och håller upp telefonen. Hon agiterar inte. Hon gestikulerar inte.

SVT-journalisten frågar Stegrud varför hon inte gick därifrån. Men varför skulle hon? Detta skedde precis utanför Stegruds arbetsplats. Här sitter Sveriges lagstiftande församling, en vital del av vår demokrati. En ledamot av riksdagen ska inte behöva fly eller gömma sig.

Helt säkert kommer incidenten tonas ned eller kanske rent av försvaras. Vissa kommer lägga ansvaret på Stegrud. Och visst, i det stora hela är denna händelse inte anmärkningsvärd eller särskilt allvarlig. Men nyligen tog sig aktivister in i utrikesminister Maria Malmer Stenergards trappuppgång och satte upp affischer. Sådana här händelser visar på hur lite mer som krävs för att det ska gå helt över styr.

Vi måste minnas att Sverige faktiskt är ett land med en mördad statsminister på öppen gata och en mördad utrikesminister i en galleria. Många politiker får motta grova hot, och vissa lägger ned sitt politiska engagemang som en följd av detta. Den politiker som likt Stegrud vistas ute bland demonstranter vet inte vad någon kan företa sig. Finns det vapen kan det gå fort och få förödande konsekvenser.

På vänstersidan finns det alltid en större tolerans för politiskt våld. Målet helgar medlen. På den tiden då jag själv deltog i demonstrationståg förekom det ganska ofta angrepp från vänstergrupper. Walk for Capitalism fick sällan vara i fred.

Yttrandefriheten är central och viktig att försvara. I synnerhet när den utsätts för påtryckningar som i dessa dagar. Vi vill att folket och de folkvalda ska kunna mingla, prata och debattera med varandra. Men varje gång någon går över gränsen kommer vi ett steg närmare ett samhälle då detta inte längre är möjligt utan en mur av vakter och poliser.

Även extremister har rätt att demonstrera. Men om det är lämpligt att det sker direkt utanför riksdagen måste kunna diskuteras. ”Ta inte Mellanösterns konflikter till svenska gator och torg”, skriver statsminister Ulf Kristersson. Det är lite väl sent för en sådan vädjan.

Civilministern ryter ifrån.