Ända sedan det började stå klart att Vladimir Putin avsåg att göra en fullskalig invasion av Ukraina i början av 2022 försökte omvärlden övertala honom att avstå. Emmanuel Macron åkte till Moskva och blev förnedrad vid ett av världens längsta bord. Detsamma gjorde den tyska kanslern Olaf Scholz om än över telefon.

USA, å sin sida, var helt öppna med att deras underrättelser visade att Putin skulle invadera. Så skedde också den 24 februari. Oscar Jonsson, forskare vid Försvarshögskolan och expert på rysk krigföring, skriver att han efter nyår 2022 blev övertygad om att Ryssland faktiskt skulle invadera. Logistiken var en avslöjande faktor.

Sedan invasionens första dag har Putin hållit fast vid sina krigsmål. Hoppet om att ta Kyiv och avsätta Zelenskyj har diktatorn troligen släppt. Ryssarna har inte kapaciteten. Men i övrigt är målen tämligen oförändrade, och en sak är väldigt tydlig: ju bättre det går på slagfältet och ju svagare omvärlden uppträder, desto mer växer Putins aptit.

Den nya kanslern Friedrich Merz konstaterade i den tyska förbundsdagen att det inte finns något hopp om en diplomatisk lösning på Rysslands krig i Ukraina. Detta uttalande kom efter att Donald Trump haft upprepade samtal med den ryske ledaren varefter Putin svarat med massiva bombanfall mot Ukraina bara timmar senare (vilket innebär att de planerats i förväg och genomförts som ett slags markering).

Förhoppningsvis börjar nu fler inse att Putin verkligen inte vill ha fred. Även hos Trump börjar polletten att trilla ned. Så snart det pratas om vapenvila kommer ryssarna med orimliga invändningar som kullkastar förutsättningarna. Så snart det hintas om att Ukraina kan tillmötesgå vissa ryska krav, som att inte kräva tillbaka Krym eller att låta Ryssland inofficiellt behålla erövrat territorium, höjer Putin ribban ytterligare. Oftast via ombud som Peskov, Lavrov eller Medvedev. När Putin själv föreslår samtal och Ukraina nappar, skickar ryssarna lägre tjänstemän utan beslutsmandat.

Det finns således ingen genuin vilja till fred och följdriktigt heller ingen önskan att kompromissa för att nå dit. Putin behöver detta krig för att sitta kvar vid makten. Han behöver en tydlig seger att motivera uppoffringarna med.

Rysk drönarjakt på civila i Cherson.

Ukraina lider fruktansvärt. Tiotusentals civila hålls fängslade, torteras och utsätts för svält. Ryssarna ägnar sig åt jakt på civila i ett slags bisarr safari med drönare i Cherson. Detta är något vi inte sett förr i krigshistorien (se Caolan Robertsons Hunted in Kherson), och det visar att ryssarna inte bara är likgiltiga inför civila dödsoffer: de inriktar sig specifikt på oskyldiga med målet att döda så många som möjligt.

Dessa fasor är något som medelklassen på Moskvas gator inte kan förstå. Men inte heller Ryssland mår bra av kriget. Vi kan notera hur det skakar runt om i federationen just nu. Det mest uppmärksammade som skett på sistone är transportministerns påstådda självmord efter att han fått sparken. Hur frivilligt det självmordet var, om det nu inte var en regelrätt avrättning genomförd av säkerhetstjänsten, lär vi aldrig få veta.

Därutöver kommer uppgifter om förstatliganden av privata företag, stora bolag med likviditetsproblem och om flyende oligarker som grips på korruptionsanklagelser eller faller från fönster.

Någon fredsuppgörelse är inte sannolik under överskådlig tid, och om detta är även den av ryssvännerna så omhuldade John Mearsheimer ense. Han tror inte på en diplomatisk lösning, helt enkelt eftersom ryssarnas och ukrainarnas intressen är fullständigt motstridiga. Det är svårt att hitta en kompromiss mellan ett utplånat och självständigt Ukraina.

Putin talade nyligen om behovet av social och ekonomisk upprustning av de fyra annekterade regionerna och stöd till vad han benämner som Novorossia (ett historiskt begrepp som diktatorn återlanserat). Detta inbegriper ytterligare fyra ukrainska regioner (Charkiv, Dnipropetrovsk, Mykolajiv och Odessa). Putins arméer är inte i närheten av att kontrollera dessa fyra, faktum är att den enda annekterade regionen de håller i sin helhet är Luhansk.

Oaktat detta är det uppenbart att diktatorn planerar för en framtid där Ryssland har annekterat betydligt mer av Ukraina än hittills. Hans utspel får mig osökt att tänka på ett av Hitlers tal om Stalingradoffensiven 1942 då han, omedveten om den katastrof som väntar, redan pratar om att få ordning på trafiken i området.

Finlands president Alexander Stubb sade något så självklart men ack så viktigt i en intervju nyligen: ”Du måste förhålla dig till världen som den är, inte som du önskar att den vore.” Detta gäller i lika hög grad i relationen till Ryssland och Putin. Om fler vaknar upp och inser att Putin inte kommer att ge efter och inte har några intentioner att skapa normala relationer med Väst, blir det enklare att dra slutsatsen att vi måste göra allt vi kan för att hjälpa Ukraina. Och därmed oss själva.

Se även:
Human Rights Watch: Listen, Run, Hide

”Nya Ryssland”.