Tre små ord. Ord som är så svåra att säga. Politiker klarar det nästan aldrig. De tycks liksom vaccinerade mot att uttala dem. Det låser sig. Företagsledare eller myndighetschefer använder gärna omskrivningar. ”Nya rutiner” är en populär sådan.

Det är inte mycket lättare för alla oss andra heller. För ärligt talat, hur ofta hör du dessa tre ord yttras i din vardag? Nu ska du ändå få höra, eller tja, läsa dem. Jag hade fel. Säkert om mycket mer, men jag tänkte backa lite och se hur min syn på fyra specifika frågor har ändrats. Av erfarenheter, av verkligheten.

EU
Vi kan börja med min syn på den europeiska unionen. Jag har alltid varit för grundtanken med EU. Tyvärr har unionen gått från ett handelssamarbete till en fullfjädrad politisk union. De flesta har infört euron som valuta, och den politiska och ekonomiska integrationen tycks ständigt ta steg framåt. Detta medelst ökad överstatlighet.

Denna utveckling har jag varit motståndare till hela tiden. Men. Jag hade fel om de positiva aspekterna av ett tätt europeiskt samarbete. Att det finns ekonomiska fördelar har förstås aldrig varit en hemlighet, snarare unionens främsta usp. Däremot har EU:s enighet under de år som gått sedan Ryssland invaderade Ukraina för andra gången överraskat mig positivt. Enskilda länder, som Ungern och Slovakien, har stretat emot, men EU har ändå hittills enats om 18 sanktionspaket.

I en värld som domineras av stormakter och där den starkes rätt går först är det särskilt viktigt för små länder att finna tillhörighet i ett större sammanhang. Jag är fortfarande djupt kritisk till EU:s utveckling mot en federation. Men det går inte komma ifrån att Sverige behöver EU och att Europa kräver detta samarbete nu mer än någonsin. Med den svällda budgeten. Med överstatligheten. Med den bristfälliga insynen. Allt detta får vi dessvärre på köpet.

Brexit har visat hur svårt det är att gå ur unionen och ordna gynnsamma avtal utan att EU i alla fall dikterar villkoren. Och då är Storbritannien betydligt större än Sverige. Kanske är det då lika bra att vara med? När det kommer till externa hot som Ryssland behövs EU som en gemensam kraft. Just att det är av ett sådant intresse för både Ryssland, Kina och ibland också USA att splittra EU visar på samarbetets vikt och värde.

MIGRATIONEN
Jag var en av många inom den liberala högern som inte tänkte så mycket på invandring under många år annat än som ett intressant teoretiskt perspektiv att diskutera utopier från. Det var när vinarna tömdes framåt nattkröken som diskussionerna om fri invandring, införd guldmyntfot och avskaffad välfärdsstat var som bäst.

I takt med ökad insyn i invandringens konsekvenser genom egna upplevelser kom jag att inse frågans betydelse och därmed också problemets omfattning. I dag är det genant att läsa mina texter skrivna för 17 år sedan.

ALLMÄN SKOLA
I den libertarianska ideologin finns föreställningen att privat skola är att föredra framför offentlig. Det finns också idéer om hemskolning som alternativ. Just hemskolningen är kontroversiell i Sverige, så pass att den inte ens är tillåten. Detta gör att Sverige sticker ut jämfört med andra mer tillåtande länder.

Hemskolning var något som lät bra innan jag själv fick barn, men så fort mina barn började i förskola började jag inse hur fantastisk denna kommunala institution är. En bra skola och barnomsorg ger barn så mycket som enskilda föräldrar inte kan kompensera för eller ersätta i form av hemskolning.

KINA
Jag var en av många som hade naiva förhoppningar om Kinas utveckling. Mycket byggde på rent önsketänkande, något som för övrigt också präglat västvärldens inställning till och bedömning av Ryssland. OS i Beijing 2008 var en milstolpe på flera sätt. Men det ledde inte till ett öppnare Kina.

Tvärtom kom förtrycket att skärpas ytterligare så snart TV-kamerorna slocknat. Censuren har trappats upp ordentligt sedan dess. Kina har blivit världens mest sofistikerade digitala diktatur. Kina är cementerat i botten vad gäller pressfrihet. I dag finns inget som ens liknar fria medier. Alla följer inte bara den påbjudna partilinjen utan ska också representera Xi Jinpings tänkande.

Hoppet om en spirande kinesisk demokrati har sedan länge slocknat. Där och då när västerlänningarna flockades till sommar-OS i ett varmt och soligt Beijing fanns det däremot ett hopp. En fantasi om ett friare Kina. Hopplöst naivt, givetvis.

Så…

För diskussionens skull: När har du haft fel och hur kom du till insikt om det? Eller för att det ska bli lättare: om vad har du ändrat åsikt och varför?