När borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet fegar ur i någon fråga brukar det skämtas att de gör det av rädsla för DN:s ledarsida.

Ingen är nöjd med regeringen, ryter DN. Liberala skribenter är missnöjda. Timbro är besvikna. Johan Norberg beklagar frånvaron av frihetsreformer och kallar Tidölagets politik ”djupt antiliberal”. Chefredaktören för Liberala Nyhetsbyrån Malin Lernfeldt skriver att i stället för frihetsfrågor har regeringen fokuserat på ”hårdare straff, skärpta regler för migration och andra typiska SD-frågor”.

Besvikelse är en djupt mänsklig reaktion, men den bygger i sin tur på förväntningar. Den som förväntade sig att Ulf Kristerssons regering skulle svepa fram som en libertariansk frihetsvåg över landet med avregleringar, liberaliseringar och privatiseringar som huvudfokus måste vara oerhört besviken efter knappt tre år. Och samtidigt lite dum i huvudet.

Valrörelsen 2022 handlade visserligen en del om ekonomi, men desto mer om kriminalitet, integration och systemhot. Det var inte en valrörelse där en mossig socialdemokrati stod mot en liberal borgerlighet som skrek efter frihetsreformer. I stället tävlade S-regeringen med oppositionen om vem som kunde vara mest strikt i migrationspolitiken och tuffast mot gängen. Magdalena Anderssons mest frekventa replik var ”jag håller med Ulf”.

I Tidöavtalet framgick därefter vad den nya regeringen skulle genomföra, och inte såg vi särskilt mycket av borgerlighetens traditionella frihetssträvan här. Att då komma några år senare och beklaga det vi visste redan i valrörelsen är minst sagt besynnerligt. Det är väl ändå rimligt att sätta förväntningarna lite närmare verkligheten än så?

Kristersson är ingen antiliberal person. Hans frihetsprojekt handlar dock mindre om att avskaffa Systembolagets detaljhandelsmonopol och mer om att minska dödsskjutningarna på landets gator och torg, kort sagt att öka tryggheten för folket ett brett plan. Att slippa känna rädsla när man går ut är också frihet. En frihet vi 80-talister tog för given.

Nu när Sverige knäar under gänguppgörelser och den organiserade kriminaliteten drar in mångmiljardbelopp på skattebetalarna genom sin verksamhet i välfärdsbranschen finns det kanske viktigare fokusfrågor för en borgerlig regering än att ge sig på Systembolaget (hur trevligt det än vore).

Det finns en diskrepans mellan vad man som privatperson väldigt gärna skulle önska och det som är realistiskt att förvänta sig utifrån den politiska verkligheten. Alliansen hade ett tydligt ideologiskt program. Det har inte Tidöregeringen, mycket på grund av att det helt och hållet vilar på Sverigedemokraternas stöd. Sålunda är mycket i programmet ren SD-politik. Jimmie Åkessons parti är trots allt störst i samarbetskvartetten.

En del kritik som framförs är relevant. Som att Moderaterna saknar visioner och att regeringen är ett maktprojekt mer än en ideologiskt samstämd kraft för att förändra Sverige. Men exakt samma sak kan sägas om en S-ledd regering med stöd av MP, C och V. Både i går och i morgon. Så hur trist det än är kokar det ned till politisk riktning i en bredare kontext och inte en skärskådning av varje enskilt politiskt förslag. Ty med sådana förväntningar går det inte att rösta på något av alternativen.

Det de liberala skribenterna egentligen efterlyser är ett slags Alliansen 3.0. Det är inget projekt som kommer återuppstå i närtid, och sakpolitiskt finns det också anledningar till att den politik som fördes 2006-2014 över huvud taget inte skulle vara gångbar i dag. Väljarna efterfrågar något helt annat, och Ulf Kristersson möter upp en hel del av detta. Hur pass duktig regeringen är på att faktiskt driva igenom politiken är upp till väljarna att avgöra om ett år.

Liberalerna förlorade slaget om migrationen, massövervakningen och rättspolitiken. Verkligheten kom ikapp, och det finns ingen väg tillbaka. Pendeln tenderar att svänga rejält i Sverige, från den ena extremen till den andra, så osvuret är onekligen bäst. Men förmodligen behöver landets liberaler se sig om efter nya frågor att driva. Om något parti vill driva dem återstår onekligen att se.