Frågan om vem som har rätt att bo i Sverige har diskuterats frekvent i många år och har sedan migrantkrisen 2015 och den efterföljande omsvängningen av diskursen på migrationsområdet blivit allt hetare för politiken.

Nu senast är det Liberalernas nyvalda partiledare Simona Mohamsson som konstaterar att det inte är en mänsklig rättighet att bo i Sverige. Det är det visst, kontrar DN:s ledarsida. Åtminstone ibland.

Bakgrunden till denna lilla dispyt är att regeringen vill kartlägga invandrares värderingar. Forskarnätverket World Values Survey har fått i uppdrag att kartlägga hur värderingarna skiljer sig åt mellan inrikes- och utrikesfödda. Mohamsson vill komma bort från ”magkänsla och gissningar”. Specifikt vill regeringen undersöka synen på jämställdhet, barns rättigheter och tilliten till institutioner i olika invandrargrupper.

Det är lite oklart vad regeringen ska göra med informationen. Vi vet redan ganska mycket om människors värderingar beroende på var de härstammar ifrån, tack vare just World Values Survey. Kunskapsunderlaget är således gott, och detta medger Mohamsson. Det enda regeringen skulle behöva göra är att dra ett streck från individens ursprung till redan kartlagda värderingar i det specifika landet. Gör tabell. Klart.

Möjligen kan det vara intressant att undersöka hur värderingarna har förändrats över tid. Blir utrikesfödda mer som svenskar över tid? I Storbritannien har forskare kunnat visa att barn till invandrare, de vi i Sverige kallar andra generationens invandrare, blir mer religiösa och traditionella i sina värderingar än föräldrarna. Antagandet är annars att det skulle vara precis tvärtom. Hur utvecklingen ser ut i Sverige kan vara något att titta på, även om det sannolikt är stora skillnader mellan olika grupper.

Åter till Simona Mohamssons konstaterande att det inte är en mänsklig rättighet att bo i Sverige. DN:s Elias Rosell kontrar med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som ger människor ”rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse”. Alltså det som i debatten brukar kallas asylrätten. Senast vi hörde den harangen måste ha varit på en miljöpartistisk partikongress någonstans.

Vi måste vara väldigt tydliga med en sak här: envar har rätt att söka asyl, men ingen åtnjuter en universell rätt att automatiskt beviljas. Olika länder har olika asyllagstiftningar, och gränsdragningar görs på olika sätt även i länder som i övrigt liknar varandra på många sätt. Det kan exemplifieras med att personer som i dag får avslag enligt den uppdaterade asyllagstiftningen förmodligen hade fått bifall för tio år sedan. Och dessutom ett permanent uppehållstillstånd.

Rosell påpekar att värderingar och asyl inte har med varandra att göra: ”Mänskliga rättigheter gäller även för dem som inte tror på dem.” Så är det förvisso, men Sverige har ingen skyldighet att ta emot människor som spottar på de mänskliga rättigheterna, gifter bort sina minderåriga döttrar eller har större tillit till klanen än majoritetssamhället.

Detta är det nödvändiga skiftet i svensk migrationspolitik som Tidösamarbetet har börjat etablera. Invandring ska utgå från vad som är gynnsamt för Sverige, inte den sökande. Frågan är alltså hur den enskilde kan bidra till landet, inte hur mottagarlandet kan förbättra den sökandes levnadsstandard. Detta omvända perspektiv vinner gehör hos alltfler, och snart kommer Socialdemokraterna hävda att det är klassisk socialdemokratisk politik.

Alltsammans kokar ned till två enkla frågor: vem har rätten till svensk mark under fötterna? Och vad kan samhället förvänta sig av personen i fråga?

Den klassiska värderingskartan.