Med ett år kvar till valet är det dags att strössla ut sådant som kan få tveksamma väljare att rösta på det sittande regeringssamarbetet. Valfläsk brukar det kallas. Så här gör alla regeringar.

Sedan tidigare hade regeringen aviserat en halverad matmoms. Nu stod de fyra samarbetspartierna under måndagen på en pressträff och presenterade sänkta skatter. Det var väntade nyheter. Något höjt barnbidrag blev det däremot inte.

Vad hade då Tidögänget att bjuda på mer konkret? Sänkt skatt med 400 kronor i månaden för en medelinkomsttagare. Sänkt elskatt med 10 öre per kilowattimme och något slags maxtak för drabbade elkunder vid orimliga prisstegringar. Sänkt maxtaxa i förskolan vilket innebär sänkt förskoleavgift med 158 kronor i månaden. Samt sänkt skatt för pensionärer och för personer med aktivitets- och sjukersättning.

Regeringen försöker desperat få igång svensk ekonomi. Den lyfter inte. Folk håller i pengarna, och av begripliga skäl. Sänkta skatter är ett klassiskt borgerligt recept för att få hjulen att rulla. Den som har mer kvar i plånboken kommer att konsumera mer, är tanken. Fler restaurangbesök. Lite shopping till helgen. Kanske vågar man rent av leta ny bil.

Först ska sägas att de sänkningar som aviserades är bra. Regeringen undvek dumheter som sänkta arbetsgivaravgifter för unga, det gamla centerpartistiska förslaget som inte ledde till någonting, och gick rakt på inkomstskattesänkningar i stället. Gott så.

Men. Om regeringen tror att dessa små justeringar kommer få igång svensk ekonomi och vinna valet åt Tidösamarbetet lär den bli besviken. Några tusenlappar per år räcker inte. Och här kommer vi till det som varit både den sittande och tidigare regeringars problem: de duttar bara.

Det görs ingen stor skattereform, trots att det pratats om det i flera decennier. Skatter avskaffas inte, de sänks lite i marginalen. Det finns en enkel förklaring till detta, och det är att inte ens skattesänkarpartiet Moderaterna anser att de ”har råd” med mer än så här.

En svällande stat kräver nämligen skatteintäkter, och under sina tre år vid makten har Tidö inte direkt profilerat sig som ett samarbete som lägger ned myndigheter och kapar utgifter i staten. Tvärtom. Visst finns stora utgiftsområden som måste prioriteras: det civila och militära försvaret, kriminalvården och polisen är bra och het nödvändiga prioriteringar. Men då är det väl rimligt att också titta på var utgifter kan kapas.

Ordet prioritering betyder att ”ge försteg eller förtur åt” något. Rimligtvis innebär det att något annat måste stå tillbaka. Om Försvarsmakten behöver 200 miljarder i stället för 40, borde en vettig slutsats vara att utgifterna ska kapas någon annanstans. Det sker inte.

Ett hinder för att genomföra större och mer genomgripande reformer är den parlamentariska situationen. Alltså helt enkelt hur folket har röstat. Blockpolitiken är alltjämt allenarådande i svensk politik, och givet hur jämna riksdagsvalen brukar vara numera krävs många partier för att nå en majoritet. Koalitioner leder oundvikligen till att politiken spretar. Alla ska ha sitt, både små och stora partier måste kunna presentera för sina väljare att de fått igenom sina viktiga frågor. Att de är vinnare.

Detta är den uppenbara baksidan av alla koalitionsregeringar. Men att bryta regering lär inte hjälpa. Vi kommer se exakt samma sak i en framtida rödgrön regering. Att se Magdalena Andersson tillmötesgå både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet samtidigt kan onekligen bli en form av underhållningsvåld.

Steg i rätt riktning. Men räcker det?