Det har gått tio år sedan migrantkrisen drabbade Europa med full kraft. Hundratusentals människor vandrade genom EU från sommaren 2015 och framåt. Många kom från Syrien och Afghanistan. Totalt ansökte 1,3 miljoner människor om asyl det året.

Tyskland var en vanlig destination. Trycket mot det tyska mottagningssystemet var minst sagt högt. Den 31 augusti uttalade den tyska förbundskanslern Angela Merkel de bevingade orden Wir schaffen das, ”vi klarar det”. Huruvida Tyskland ”klarade det” råder delade meningar om, men närmare en halv miljon asylsökande var ett enormt åtagande. Sverige kom att ta emot 163 000 asylsökande det året.

Angela Merkel har inte uttryckt mycket till ånger efter sin avgång som tysk förbundskansler. Tvärtom har hon försvarat de öppna gränserna som även möjliggjorde kaoset i Sverige eftersom många kom hit via Tyskland.

Ansvaret för svensk politik vilar dock på svenska makthavare. Det är lätt att skylla på Fredrik Reinfeldt, och självfallet är hans envisa anti-SD-politik en viktig förklaring till att det gick så långt.

Reinfeldt ”ville stänga dörren till främlingsfientliga krafter”, uttryckte han 2011. Det gjordes genom att ingå en överenskommelse med Miljöpartiet om den mest liberala migrationspolitiken i den civiliserade världen. Därmed lämnades fältet helt öppet på ett politikområde där folket och makten gick i otakt. Sverigedemokraterna tackade och tog emot. De fick den tacksamma rollen som enda oppositionsparti i en fråga där de hade väljarna med sig.

Insamlingsgalor som ”Hela Sverige skramlar”, upprop för öppna gränser, önsketänkande i stället för krav på en realistisk och långsiktigt hållbar politik. Det fanns kort sagt en föreställning om att ”vi klarar det” även i Sverige, och noterbart är att Reinfeldt i likhet med Merkel inte har ändrat ståndpunkt.

Kulturen, etablissemanget och makten gick hand i hand mot stupet. Det var mycket Kejsarens nya kläder över alltsammans, och det är intressant att se några av SVT:s dåvarande journalister reflektera över detta i dag och raljera över Reinfeldts uppfattning om att det finns så mycket plats i Sverige (se SVT:s Politikbyrån). I dag ser de hur debatten om exempelvis volymer omöjliggjordes för att ”politiken och medierna inte var med”, som Anna Hedenmo uttrycker det.

Medierna var alltså en del av problemet. Politiken och medierna agerar gemensamt grindvakter för vad som är acceptabelt och politiskt korrekt att diskutera, och inte minst hur det får diskuteras. Vi vet förstås att det förhåller sig så. Men ändå. Låt det sjunka in lite.

Tio år senare känns kaoset på Malmö station, bussade asylsökande till Grytan i Östersund och rättning i ledet för öppna gränser väldigt avlägset. Debatten svängde på allvar först när mottagningssystemet kollapsade. Så snart Socialdemokraterna hade ändrat ståndpunkt om det glesbefolkade Sveriges oändliga mottagningskapacitet, gick det lättare även för journalister att bli mer kritiska. Den blågula pendeln svängde.

Sveriges politiska etablissemang gjorde sig till åtlöje hösten 2015 när sittande regering på två månader fick tvärvända i en politik som kräver långsiktighet och årslånga penseldrag. Nu säger både Socialdemokraterna och Tidöregeringen att det inte finns någon väg tillbaka till den liberala migrationspolitik som lade grunden för kaoset den historiskt stora invandringen under åren 2000-2015. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet tycker annorlunda, men är en röstsvag minoritet.

Vad säger att pendeln inte kommer svänga tillbaka i framtiden? Migrantkrisen visade vad politisk blindhet, önsketänkande och känslostyrda politiker och journalister kan leda till. Kort sagt vad som händer när alla likt lämlar springer åt samma håll. Och det kan drabba även andra områden. Vi kan nog hävda att det redan har hänt.