En fråga som väckt stor ilska och känslor av orättvisa under många år är de generösa svenska bidrags- och socialförsäkringssystemen. Det handlar primärt om hur människor kan komma till Sverige och ta del av ersättningar utan att själva ha bidragit. Detta har pågått i många år och problemet har uppmärksammats alltmer i takt med att den utrikesfödda delen av befolkningen vuxit i storlek.

Moderaterna har länge drivit frågan om ett bidragstak. Sverigedemokraterna har både föreslagit att rättigheter ska knytas närmare medborgarskapet och att den som invandrar måste kvalificera sig för välfärdstjänster. Nu rör vi oss i den riktningen.

Regeringen föreslår nämligen både en bidragsreform och en kvalificering in till välfärdssystemen. Detta innebär bland annat en begränsning av försörjningsstödet till större familjer. Det ska inte gå att stapla bidrag på varandra så att inkomsten blir högre än för en familj i motsvarande storlek som arbetar.

Den som kommer till Sverige från ett land utanför EU ska kvalificera sig in i socialförsäkringssystemet genom att ha bott i landet i fem år eller ha arbetat i ett år. Först då kan det bli aktuellt med bland annat barnbidrag, bostadsbidrag och andra ersättningar från Försäkringskassan.

Förändringarna implementeras stegvis. Den 1 januari 2027 ska både bidragstak och kvalificering till socialförsäkringen vara på plats. Om nu inte allt rivs upp efter en socialdemokratisk valseger i nästa val. Det kan tänkas att Socialdemokraterna själva kan svälja mycket av denna politik, men både Vänsterpartiet och Miljöpartiet lär driva på för att stoppa så mycket som möjligt.

Regeringen hoppas att reformerna ska innebära att fler kommer gå till jobbet. Så kanske det blir. Men i grunden är detta först och främst en rättvisereform. Det ska vara skillnad mellan att arbeta och inte arbeta. För flertalet väljare är detta förmodligen inget konstigt. Tvärtom en ganska rimlig utgångspunkt. Många regeringar av olika kulörer har sagt att den som kan arbeta ska arbeta, men ingen har på allvar tagit itu med incitamentsstrukturerna som finns i våra bidrags- och socialförsäkringssystem.

För att premiera personer som kliver ur försörjningsstöd och går till egen försörjning genom arbete införs under 2026 en tidsbegränsad jobbpremie. Detta har redan prövats genom att den med försörjningsstöd fått behålla biståndet i händelse av att ha fått ett deltidsarbete. Jag har däremot inte sett någon utvärderingar av dess effekter, så det är oklart vad som kan förväntas av jobbpremien.

Det Tidösamarbetet nu avser att genomföra är utan tvekan den största reformen av socialförsäkrings- och bidragssystemen i modern tid. Den borde ha genomförts långt tidigare, men att en regering nu äntligen har modet att faktiskt ta i dessa politiskt känsliga frågor är välkommet. Kritiken har inte låtit vänta på sig. Oppositionen, som kallar det hela för ”fattigdomsreform”, kommer givetvis att förvrida förslagen och använda dem som slagträ i nästa års valrörelse.

Tidöpartierna, och i synnerhet Moderaterna, har använt begreppet ”paradigmskifte” om sitt maktövertagande. Vi har sett förändringar inom migrationspolitiken, kriminalpolitiken och skolpolitiken. Om det är fråga om ett paradigmskifte är i de flesta fall tveksamt, även om det nog kan kallas det när det gäller synen på brottsoffers upprättelse och samhällets behov av att skyddas från farliga individer. Vilka begreppet vi än väljer är förändringen av socialförsäkrings- och bidragssystemen historisk.

Kan det göras mer? Säkert. Än har regeringen inte vågat ta i flerbarnstillägget, exempelvis. Men att den som invandrar förväntas kvalificera sig till välfärdssystemet är ett stort steg i rätt riktning.