Den grova brottsligheten fortsätter att vara en het fråga i den svenska samhällsdebatten. Detta trots att vi sett en oroväckande tillvänjning i befolkningen och hos det politiska etablissemanget. Även det onormala blir vardag om det inträffar med stor regelbundenhet. Fråga det ukrainska folket.

Särskilt allvarligt är att antalet brottsmisstankar som gäller barn under 15 år har fördubblats på bara ett decennium. Att vi vant oss vid bombdåd och skjutvapenvåld bland tonåringar betyder dock inte att vi ska acceptera utvecklingen.

Under alldeles för lång tid har regering och riksdag nöjt sig med att justera straffsatser i marginalen och upprätthållit den helt misslyckade slutna ungdomsvården som maxstraff för tonåringar som begått mord och andra mycket grova brott. Gamla system har satts att hantera nya problem.

Snart kommer det hända saker. Tidösamarbetet är på väg att inrätta ungdomsfängelser, sänka straffrabatten för ungdomar och ta bort den helt från 18 år. Framför allt kommer straffbarhetsåldern sänkas till 13 år, vilket de fyra Tidöledarna bekräftar i en gemensam debattartikel. Detta ger Kriminalvården ett uppdrag för en ny målgrupp.

Detta är bra. På riktigt. Men det är som att Tidö inte riktigt vågar löpa linan ut ändå. Åtgärden ska bara gälla vissa allvarliga brott (mord och grova bombdåd nämns som exempel) och endast vara verksam under en femårsperiod. Ingen kan tro att problemet kommer vara avhjälpt om en mandatperiod. Partiledarna hänvisar till andra länder med lägre straffbarhetsålder. Ändå ska lagstiftningen vara tillfällig. Detta visar på bristande tilltro till den egna politiken.

Är det önskvärt att sätta barn i fängelse? Verkligen inte, och för 20 år sedan hade denna diskussion förmodligen varit ganska absurd. Givet vilka system vi har för att hantera ungdomsbrottslingar och hur kriminaliteten har förråats och, som det kallas, gått ned i åldrarna sedan millennieskiftet, har vi inte mycket till val.

Fyra års sluten ungdomsvård, från vilken ungdomen både kan rymma eller i personalens famn fortsätta bedriva sin kriminella verksamhet, är helt enkelt inte ett relevant svar från samhället. Det är en skymf mot brottsoffret och dess anhöriga, och det är inte ett dugg avskräckande för den som begått brottet eller funderar på att göra det nästa gång.

Det finns således goda argument för att inrätta ungdomsfängelser och sänka straffbarhetsåldern. Samhällsutvecklingen kräver långsiktighet och tydlighet. En farhåga med Tidöregeringens ängslighet inför den egna kriminalpolitiken är att den rivs upp om några år – oavsett vem som är statsminister.