”Ett misslyckande för vårt samhälle”, tyckte Magdalena Andersson. ”En mörk dag för Sverige”, fyllde Ebba Busch i. Det fanns inga överord när Sveriges politiska etablissemang reagerade på centerledaren Anna-Karin Hatts plötsligt avgång. Hon satt i ett halvår.

Enligt Hatt själv berodde avgången på hat och hot. Mer specifik än så ville hon inte vara. Men det behövdes inte. Hela den samlade journalistkåren fattade sympati för den avgående partiledaren som snyftade sig genom presskonferensen.

Vi vet inte om Hatt utsatts för konkreta mordhot, om hennes familj drabbats eller vad som egentligen har hänt. Hon nöjer sig med att konstatera att hon påverkats ”mycket djupare” än hon trodde att hon skulle göra. Hon har underskattat uppdragets komplexitet, helt enkelt. Att vara partiledare är nämligen ett oerhört ovanligt jobb, och om någon kunde ha berättat för henne om vad det innebär är det rimligen den tidigare partiledaren Annie Lööf. Eller varför inte Jimmie Åkesson.

Tiden när partiet kallade och medlemmarna ställde sig i givakt för att tjäna det är förbi. Sålunda har både Centerpartiet och Liberalerna haft betydande svårigheter med att hitta ersättare när deras partiledare plötsligt har lämnat posten. Få tycker att det är värt det längre. Man ser om sitt eget hus i första hand, och det är precis vad Anna-Karin Hatt gör nu. Att hennes parti blir ledarlöst mindre än ett år före valet spelar ingen roll. Det är jaget före laget som gäller.

Riksdagens två mittenliberala småpartier befinner sig nu båda i gungning. Det är ett otacksamt läge för den som tar över som centerledare. Men inte nödvändigtvis omöjligt. Anna Kinberg Batra lämnade posten som Moderaternas partiledare tretton månader före riksdagsvalet 2018. Nyamko Sabuni drog som en avlöning i april 2022, bara fem månader före valet. Johan Pehrson fick som förste vice ordförande kliva in och försöka rädda ett parti som låg långt under riksdagsspärren. Det gick vägen den gången.

Den som tar över Centerpartiet har ett föga tilltalande läge att förhålla sig till. C har gjort sig fullständigt irrelevant i svensk politik. Partiet har i praktiken parkerat i vänsterlägret genom att vägra samarbete med Sverigedemokraterna – men stänger samtidigt dörren för Vänsterpartiet. Den breda mitten som Annie Lööf predikade har blivit en trång korridor dit ingen längre söker sig.

Magdalena Andersson kommer behöva C:s mandat precis som Ulf Kristersson kommer behöva L:s mandat – om partiet klarar sig kvar. Men de liberala mittenpartierna har inga svar på vår tids stora frågor, inga lösningar på de akuta samhällsproblemen. Frågan är således vad de har i riksdagen att göra.