Vilken väg ska Liberalerna välja? Nu i oktober ska partiet samlas och diskutera inställningen till ett fortsatt Tidösamarbete efter nästa val och framför allt inställningen till att dela regeringsansvar med Sverigedemokraterna. Beslutet ska vara fattat i november. Partiet är, såklart, splittrat.

Liberalernas Jan Jönsson gjorde sig känd med sin nuna på SL-bussarna med rubriken ”Gängens värsta fiende” inför valet 2022. Det var roligt eftersom Jönssons utseende inte riktigt speglade det vi förknippar med rubriken i fråga. Tanken var förstås att det förebyggande arbete som han som socialborgarråd (med tidigare karriär som rektor i Botkyrka) ansvarade för skulle minska rekryteringen. Gott så, antar jag. Men Jan Jönsson blev gjord till åtlöje i sociala medier, och när Joakim Lamotte lade ut en video där Jönsson dansade var dagen gjord.

Vilken väg ska då Liberalerna välja? Jan Jönsson har svaret klart för sin egen del. Om L ger grönt ljus för att sitta i regering med SD, hoppar han av. Det kanske partiet kan leva med. Det är trots allt fråga om en, visserligen profilerad, lokalpolitiker, inte en partiledare.

Just SD-frågan har skapat stora slitningar inom de liberala mittenpartierna. Nyamko Sabuni (L) slet med frågan och avgick, Muharrem Demirok (C) avgick också delvis till följd av den. Regeringsfrågan, vem som ska styra med vem och hur SD ska hanteras, kommer vara en fråga inför nästa val. Ännu en gång. 15 år efter att SD kom in i riksdagen handlar svensk politik fortfarande om vem som ska dansa med SD och hur partierna ska förhålla sig till ett parti som numera är Sveriges andra största.

Allt var lite enklare när Jimmie Åkesson samlade under sex procent. Då kunde man basunera ut ”Vi är 84 procent!” med gott självförtroende och kasta SD:s valsedlar i rännstenen. I dag är det omöjligt att bilda en ickesocialistisk regering utan SD:s aktiva stöd. Mandatperioden har heller inte blivit så bråkig och stökig som vissa befarade. SD har bestått provet.

Frågan är vad Jan Jönsson och hans meningsfränder tänker sig för alternativ. Demiroks hette Socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Jönsson vill inte peka ut något alternativt scenario till en regering där SD ingår förutom att L ska vara ”en oberoende liberal kraft”. Det vill säga stå utanför allt inflytande och göra sig irrelevanta som Centerpartiet.

Jönsson fastnar därtill i just de floskler som präglade samhällsdebatten på 10-talet: ”I dag är det väldigt mycket att peka ut grupper som är fel. Men vi är många, många fler som vill ha ett fritt, öppet, trevligt samhälle.”

Så moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater vill inte ha ett trevligt samhälle? Denna infantilisering och fördumning av debatten leder till raka motsatsen: misstänksamhet, överdrifter och framför allt en politisk låsning som resulterar i en oförmåga att lösa verkliga samhällsproblem. Att parti A inte kan sitta bredvid parti B och föra en politisk dialog är en av orsakerna till att Sverige låtit problem växa sig stora under så lång tid.

Om Jan Jönsson hellre vill skutta omkring och sprida fina liberala värderingar i stället för att bilda allianser och försöka lösa samhällsproblem, passar han bättre som krönikör på en kvällstidning än som politiker.