Kritiken mot att regeringen vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år är hård, inte minst från kriminologer och vissa ledarsidor. Såväl DN:s och Aftonbladets ledarskribenter oroar sig över att det inte finns någon nedre gräns om vi väl börjar sänka åldern för straffmyndighet. De tycks mindre bekymrade över att vi nu har barnsoldater i Sverige.

17 500 personer är aktiva i nätverkskriminalitet i Sverige, slog polisen fast i en lägesrapport. Ytterligare 50 000 individer bedöms ha kopplingar till gängkriminella våldsdåd. Dessa oerhörda siffror visar hur stort problemet med en framväxande svensk maffia har blivit – och hur långt ifrån en lösning vi är.

Många förövare är som bekant barn. Strukturen är strikt hierarkisk med ledare, mellanbossar och springpojkar. De yngre längre ned i hierarkin rekryterar ännu yngre barn. Cynismen är påtaglig. Det kan, som det berättats om i medier, räcka med att en tolvåring ombeds vakta en elsparkcykel utanför ICA varefter de kriminella iscensätter ett rån och tolvåringen plötsligt påstås stå i skuld. Därefter börjar hoten mot familjen. För många vars barn dras in i den kriminella världen på detta sätt är det enda alternativet att flytta.

För tio år sedan var det förmodligen bara Sverigedemokraterna som drev förslaget att sänka straffbarhetsåldern. Av rädsla för att framstå som för mjuka mot brotten tycks inte ens Socialdemokraterna ha särskilt mycket emot idén i dag. I så måtto finns en någotsånär enad politisk front mot den skenande kriminalitetsutvecklingen. Frågan är om väljarna längre tror att det går att vända utvecklingen eller om det bara handlar om tålamod.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger det som förväntas: vi måste hålla i och hålla ut. Fortsätta det som redan görs. Exakt så sade den socialdemokratiska justitieministern Morgan Johansson, som misslyckades fullständigt med sitt uppdrag under åtta långa år. 2021 utpekades som ”leveransår” av den dåvarande regeringen.

För att lägga sten på börda fastslogs nyligen att omorganisationen av polisen som pågick under dåvarande rikspolischef Dan Eliassons ledning misslyckats. Centraliseringen fick inte önskvärd effekt, slår Riksrevisionen fast tio år senare i rapporten med det komiskt subtila namnet ”Polisreformen 2015 – intentionerna ännu inte nådda”. Målet var lägre kostnader och högre uppklarning. Resultatet blev det motsatta.

Ej heller har den lokala polisnärvaron stärkts, vilket var en annan målsättning. De farhågor som framfördes redan när beslutet om omorganisation fattades besannades till punkt och pricka.

Polisen brukar få kritik för sin ”pinnjakt”, och kritiken nu är densamma som då. Enligt Riksrevisionens granskning har polisen fokuserat för mycket på siffror som antal anställda, redovisade ärenden eller trafikkontroller. Polisen är ingen lärande organisation.

Så här står vi mot slutet av 2025 med ett flagrant misslyckande på alla tänkbara nivåer. Vi har en illa fungerande polisorganisation, närmare 70 000 individer inblandade i nätverkskriminalitet, barn som tar morduppdrag och ett politiskt etablissemang som verkar fått slut på idéer. Kanske skönjas också en sinande politisk tro på att utvecklingen verkligen går att vända.

Frågan är varför väljarna ska vara mer optimistiska i det här läget.

Tidigare bloggat:
Det blir värre innan det blir bättre