Att stå på rätt sida av historien. Det är en storvulen slogan som ska beskriva när en person eller grupp har en moralisk överton i sitt handlande och som inte minst i efterhand kommer visa sig ha rätt. Ibland används den i svensk politisk kontext lite lättvindigt, men i stora frågor som rör både geopolitik, försvar, ideologi och moral är det inget dumt uttryck.

Rysslands krig i Ukraina är en sådan fråga med tydliga moraliska dimensioner. Ett land som outtröttligt bombar civila natt efter natt. Som kidnappar barn. Som svälter och avrättar krigsfångar. Det är svårt att ha någon som helst sympati för en sådan regim men desto enklare att ta ställning för offret.

Sverige har valt sida. Tillsammans med nästan hela EU och Storbritannien har vi valt att stötta Ukraina med substantiella ekonomiska medel och inte minst militärt. Vi är ett litet land, men vi har definitivt legat i framkant tillsammans med ett antal andra länder. Vi har valt att stå på rätt sida, mot rysk aggression. Inte bara för att det är rätt utan för att det även tjänar våra egna intressen.

Vi knyter band med Kanada genom att skicka kungen och drottningen samt vice statsminister Ebba Busch. Busch gjorde ett väldigt professionellt framträdande i kanadensisk TV där hon sålde in såväl Jas Gripen som partnerskapet mellan Sverige och Kanada. Sverige erbjuder nämligen en unik affärsmöjlighet för Kanada, vilket ställer deras affär med amerikanska F-35 i fråga.

Sveriges ÖB Michael Claesson fick internationella rubriker när han hävdade att Ryssland inom kort är berett att testa Natos sammanhållning. Det är ingen unik slutsats, varningar har kommit från en rad försvarsmakter och underrättelsetjänster runt om i Europa. Och Putin lär vilja göra det under Trumps tid i Vita huset då chanserna för amerikansk underdånighet är som störst.

När USA och Ryssland förhandlar fram en fredsplan bakom Ukrainas rygg och listar 28 punkter som i praktiken innebär en ukrainsk kapitulation, är det åter viktigt att välja sida. Det är inte svårt den här gången heller. Ukraina har slagits för sin existens i snart fyra år, betydligt längre om vi räknar från 2014. För dem är detta en kamp på liv och död. Vill vi undvika att hamna i en liknande situation bör vi skala upp vårt stöd till den ukrainska frihetskampen. Rejält.

Det går dock oerhört trögt med den svenska försvarsutbyggnaden. Medel skjuts till, ja, men ledtiderna är av närmast galaktiska mått. Risken finns att ett ryskt angrepp mot ett Natoland sker samtidigt som Sverige sitter fast i en offentlig upphandling och tillståndsprövning.

Zelenskyj bemöter Trumps ryssvänliga fredsplan diplomatiskt utåt, men konstaterar att en fred måste vara på villkor som respekterar Ukrainas självständighet och suveränitet. 28-punktsplanen skulle förvandla Ukraina till ett rysk lydstat. Listan är väldigt rysk inte bara till innehåll utan också i sin dubbeltydighet. Punkt 1 är nämligen att Ukrainas suveränitet ska bekräftas. Resten av listan går ut på att undergräva densamma. Det är alltså klassiskt ryskt dubbelspråk.

Som konstaterat många gånger är Ukraina precis som alla länder inte bara en landyta. Den är befolkad. Det handlar inte primärt om åkrar och städer utan om människors hem. Dessa syns knappt till i den så kallade fredsplanen. Och vad ”garantierna” beträffar gjorde sig Ukraina en gång sig av med kärnvapnen mot att de fick säkerhetsgarantier. Vi har alla sett hur mycket dessa har betytt i praktiken.

Slutligen är frågan om ens Putin är seriös här. Han har nämligen låtit skriva in rysk överhöghet över fyra ukrainska regioner i den ryska konstitutionen, en fryst frontlinje runt Donbass skulle innebära att han inte får alla dessa regioner. Kanske är 28-punktsplanen först och främst att betrakta som en provokation. Ingen utom naiva klappgökar som Steve Witkoff kan nämligen tro att ryska löften om att inte invadera vare sig Ukraina eller ett Natoland är värda någonting över huvud taget.

Ryssland lovade att inte invadera Ukraina 2022. Så mycket är ryska löften värda.