Vi människor har en tendens att blunda för det som är jobbigt. Att ta tjuren vid hornen, möta våra rädslor och obehag med stoisk blick, är tämligen ovanligt. De flesta gömmer sig. Vissa som barn.

I min professionella så kallade karriär har jag otalet gånger mött människor i kris som undvikit sina problem. Stuckit huvudet i sanden. Eller till och med gömt sig rent fysiskt. Man vill inte se. Man vill inte konfrontera det som är jobbigt. Om du går i ett köpcentrum är många av dem du möter i en varierande grad av kris. Det syns inget på utsidan, men på insidan är det kaos i dessa människors liv. Detta är mycket vanligare än vad många tror, och den som inbillar sig att det endast gäller personer med stora psykiska problem eller missbruk tar miste.

Så här fungerar vi människor. I olika hög grad, förstås. Vissa klarar alldeles utmärkt av att ta sig an utmaningar och problem. Men många blundar för sina bekymmer och hoppas att de ska försvinna eller skjuter dem framför sig. Väldigt många självmedicinerar för att klara av vardagens alla måsten och prestationskrav.

Detta förhållande förklarar inte bara problem i människors privatliv utan i hög grad också varför stora kriser uppstår i länder och regioner. Trots alla varningar, trots alla varningslampor som lyste och trots att USA till och med gick ut med sina underrättelseuppgifter till media, trodde den ukrainska ledningen in i det sista inte på ett krig. Det verkade inte logiskt.

Ukraina var oförberett därför att de inte kunde föreställa sig att det skulle hända. Det är någonstans begripligt att resonera så. Vi vill inte tro att det blir krig precis som att vi inte vill tro att det blir en ekonomisk depression, en förödande jordbävning eller ett oväntat dödsfall i familjen. Vi håller sådana tankar på avstånd, och det är både mänskligt och rimligt på många sätt. Ett sätt att klara vardagen. Men det kan som bekant få katastrofala konsekvenser när det kommer till storpolitik.

Ty vi vet ju att det kan bli krig. Katastrofer kommer, och oväntade dödsfall i familjen sker. Reaktionen efteråt är nästan alltid densamma: ”Vi förstod att det kunde hända, men vi trodde ju inte att det skulle drabba just oss!” Frågan är snarare varför det inte skulle drabba oss? Vad gör oss fredade från allt ont bara för att det inte har hänt än?

När underrättelsetjänster, militära bedömare, makthavare, opinionsbildare och allt däremellan nu kalkylerar riskerna för ett ryskt angrepp på ett EU- och Natoland märks åter igen samma attityd. Vissa är visserligen helt öppna med att de förväntar sig ett ryskt angrepp av något slag inom två till tre år. Beroende på händelseutvecklingen i Ukraina. Men det är påfallande många som skrattar bort hotet.

Förmodligen är det ännu fler som innerst inne i magtrakten inte kan ta in perspektivet att vi inom bara några år kan ha ett stort krig i vår del av Europa. Särskilt otänkbart är detta för oss svenskar. Vi trodde ju att vi levde i den eviga fredens tidevarv. Svensk politik behöver bli mer krass. Ty även om det pågår en stegvis verklighetsanpassning i det svenska samhället just nu, med mångmiljardsatsningar på Försvarsmakten, donationer av militärt bistånd till Ukraina och fokus på civil beredskap, är det något helt annat att vakna upp inför kalla fakta att en rysk drönare en morgon har slagit ut vår energiförsörjning. Vårt samhälle är inte anpassat för en större kris.

Det sägs allt oftare att Sverige inte är i krig men att det heller inte råder fred. Det är en relevant beskrivning. Det märks på stämningsläget i landet att allt inte är som vanligt. Att ens barn allt oftare ställer frågor om risken för krig betyder att det pratas även i de lägre åldrarna. Kanske är vi i ett slags förkrigstillstånd just nu. Vi behöver åtminstone våga tänka den tanken.

Sverige har inte en försvarsmakt för att vi är rädda för dansken.