”En annan typ av allierad.” Så uttrycker sig försvarsminister Pål Jonsson om USA. Diplomatiskt och ett understatement. Ty faktum är att USA nu har en ny nationell säkerhetsstrategi som gör att det kan ifrågasättas om USA ens är en verklig allierad i dag.

Det brukar sägas att stormakter inte har vänner. De har intressen. Det har i högsta grad gällt USA, kanske bäst exemplifierat när det avslöjades att amerikanska myndigheter avlyssnat den dåvarande tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon. Detta fick inga större konsekvenser för ländernas relation helt enkelt eftersom USA är USA.

Tiderna förändras dock, och sedan Trump återvände till Vita huset har de förenta staterna riktat hätska angrepp mot Europa, lagt sig i europeisk inrikespolitik, hyllat nationalistiska oppositionspartier och hotat med att dra tillbaka militärt stöd för att tvinga européerna att bidra mer till Nato. Det sistnämnda är inte på något vis orimligt, men det är tveksamt om det kommer resultera i att USA är fortsatt intresserat av att gemensamt försvara Europa.

Från den tyske generalmajoren Christian Freuding berättas nämligen nu att kommunikationen på militär nivå brutits helt. Enligt Freuding, fram tills nyligen ansvarig för samordningen av militärt stöd till Ukraina, meddelades aldrig från amerikanskt håll att det amerikanska stödet upphört. USA är på väg att backa ut ur Europa, sticka kniven i ryggen på Ukraina och låta européerna sköta sig själva.

Samtidigt förbehåller sig den amerikanska regeringen rätten att även framgent ha synpunkter på hur Europa styrs. Detta framgår i den nya nationella säkerhetsstrategin. Det finns misstankar om att Trump själv inte har haft så mycket med detta dokument att göra. Detta lär snarare vara JD Vances framtidsstrategi. Trumps förmodade arvtagare skissar på de kommande åtta åren.

”Du har en fiende som knackar på din dörr och samtidigt förlorar du en god vän”, suckar Freuding. Det som händer är onekligen en ren gåva till Vladimir Putin. Ett splittrat EU och ett USA som drar sig ur Europa är förmodligen något Putin hade högt upp på önskelistan när han invaderade Ukraina men sannolikt aldrig vågade tro på fullt ut. Nu är åtminstone det sistnämnda på väg att bli verklighet.

Putin kan också vara på väg att få en annan tidig julklapp av Trump. Just när sanktionerna på allvar börjar få effekt på den ryska ekonomin talar den amerikanska regeringen om att börja lätta sanktionerna för att kunna göra affärer med den ryska diktaturen.

Så här ser USA:s politiska framtid ut.

Vi måste vara ärliga om vad som är på väg att hända. Det transatlantiska samarbetet, byggt på värderingar och gemensamma intressen som demokrati, frihandel, transparens och en regelbaserad världsordning, är över. Ja, USA har många gånger gett sig ut på militära vansinnigheter som äventyrat samarbetet förr. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra igen. Det kommer bli oerhört svårt nu, och EU och Storbritannien måste vänja sig vid den tanken.

Under hela efterkrigstiden har USA dominerat världen ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Det har fallit sig naturligt att vilja stå nära Washington, och kulturellt har USA haft ett enormt inflytande på oss i Europa. Detta kommer inte förändras över en natt även om USA hoppar i galen tunna politiskt och ekonomiskt. Men Europa måste börja se sig om efter nya allianser.

Faktum är att USA av i dag är en föga imponerande supermakt. Landet går på knä under sin enorma skuldsättning, vilket ständigt hotar nedstängning av statsapparaten. USA är på många sätt ett trasigt land med över en miljon hemlösa barn och 41 miljoner amerikaner, eller 22 miljoner hushåll (12 procent av befolkningen), är beroende av SNAP-stöd (Supplemental Nutrition Assistance Program). Som jämförelse försörjs ungefär 3-4 procent av befolkningen i Sverige av ekonomiskt bistånd (tidigare kallat socialbidrag). Det är svårt att se USA som ett framtidsland, oaktat vem som sitter i Vita huset.

Det är dags för Europa att kapa navelsträngen, växa upp och räta på ryggen. Det är upp till oss nu. Allt tyder på att USA är på väg att överge Ukraina och backa ur Europa. Precis det som Natochefen och europeiska stats- och regeringschefer försökt förhindra genom att bocka och buga för Trump ända sedan bakhållet i Ovala rummet är på väg att bli verklighet. Allt smicker var således förgäves. Helt uppenbart har ryssvänliga krafter inom regeringen vunnits Trumps öra, och troligen är JD Vance en tongivande röst här.

Detta är en ödets stund för Europa. Vi står av allt att döma ensamma, och det är upp till bevis nu. Vad betydde ”as long as it takes” i stödet till Ukraina i praktiken? Lyckas vi ta vår egen säkerhet på allvar? Eller har vi gjort oss så beroende av USA att vi är beredda att acceptera vilken förnedring som helst för att de ska betrakta oss som allierade?

Marken förändras under våra fötter och står vi stilla och låtsas att allt är som förut kommer vi att falla.

Detta är USA under JD Vance.