Vad slåss du för? Den frågan är alltid lika svår för att besvara för en soldat som skickas in i slakt i ett av många meningslösa krig. Men när ett krig har pågått tillräckligt länge blir svaret anmärkningsvärt lika, oavsett vilket århundrade vi skriver i kalendern. Gamla och nya krig har mycket gemensamt.

Anastasia Trofimova vill veta mer. Hon försöker problematisera, se bakom fasaden, prata med soldaterna som ingår i en invasionsarmé men kanske inte alls upplever det så.

Trofimova har arbetat som vad som brukar kallas inbäddad journalist i den ryska armén vilket resulterat i en två timmar lång dokumentär. Det är lite oklart hur sanktionerat det är uppifrån då hon uppger att hon både fått ja och nej när hon ansökt. Men hon verkar inte önskvärd av de högre befälen, är där på egen risk och försöker hålla en låg profil. Men soldaterna i gruppen hon följer verkar inte ha något emot att prata med henne.

Dokumentären skildrar ryska soldater vid eller bakom fronten. Hon intervjuar dem, dokumenterar deras konversationer, tvivel och försök att överleva. Det blir en nyttig påminnelse om hur lite koll en enskild soldat har på de större skeendena i ett krig. En soldat ser kriget genom en toarulle, vyn är extremt begränsad. Det är viktigt att minnas detta när vi får rapporter från olika frontavsnitt om brist på det ena eller det andra och genombrott på den ena eller andra sidan.

Så för vad slåss de ryska soldaterna? Svaret varierar. Vissa upprepar rysk propaganda, men kan inte riktigt djupdyka mer i skälen än vad den officiella ryska hållningen påbjuder. Andra är mer krassa, påpekar att allt i rysk stats-TV är lögner och att soldaterna är blott kött till kvarnen. Ytterligare andra verkar mer uppgivna över hela situationen. De vill inte vara där men har inget val. Någon lön har de inte fått heller.

Gemensamt för dessa soldater, precis som för i stort sett alla soldater i alla kända krig, är att de slåss för varandra. Motivatorn var kanske en annan initialt, men den egna gruppen blir till slut den enda anledningen att fortsätta slåss. Någon från högre ort avlägset definierad ”seger” finns inte. Segern är att överleva en dag till med hjälp av sina kamrater. Detta förklarar också varför soldater som sårats ofta återvänder till sina kamrater trots att de har fru och barn hemma. Familjen förstår inte. Det är i skyttegraven den nya familjen finns. De förstår.

Dokumentären är sevärd. Den förmänskligar människorna i köttkvarnen. Men den visar förstås inte alla de krigsbrott som begås av ryska soldater. Här finns inga våldtäkter eller mord på civila, ej heller avrättningar av obeväpnade ukrainska krigsfångar. Bara gubbar och yngre män som gör sin plikt, mer eller mindre frivilligt. Frågan om krigsbrott tas upp i förbigående men skjuts undan.

Vad filmen bidrar är med är en ögonblicksbild från ett meningslöst krig i vilket det bara finns förlorare. Och den största förloraren är alltid den lilla människan.