Alltmedan den geopolitiska kartan ritas om när USA sargar sina relationer med omvärlden arbetar EU, Kanada och en rad andra aktivt på att bygga nya allianser. Med storpolitiska mått går det ganska raskt. USA står med lång näsa och tittar på, oförstående inför vad som nu sker.

EU har gjort en handelsuppgörelse med Indonesien, Mexiko och världens fjärde största handelsblock Mercosur (bestående av Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och snart Bolivia). Och nu har unionen slutligen lyckats enas även med Indien om ett gigantiskt handelsavtal som innebär reell frihandel på en rad områden. Det tog nästan 20 år, om än med en längre paus.

I grunden är allt detta väldigt positivt. Frihandel är bra, och avtalet med Indien kommer röra nästan två miljarder människor. Läkemedel, kemikalier och mycket annat blir tullfria.

Det kan visserligen resas en del frågetecken kring vilka sidoeffekter som EU:s och Indiens ”alla avtals moder”-överenskommelse, om den slutligen godkänns i EU, får. Ty samtidigt som Europa nu ska handla ännu mer med Indien stöder Narendra Modis land aktivt krigsförbrytarna i Kreml genom rekordstora köp av rysk olja. Vi gynnar således en av Rysslands viktigaste allierade under brinnande krig.

Svenskt Näringsliv lyfter ändå fördelarna med handelsuppgörelsen. Genom ökat samarbete kan vi ”fånga in Indien”, menar Anna Stellinger. Tanken är att det ska kunna bli lättare för Indien att ”välja EU” framför Ryssland. Det är ett förenklat synsätt. För Indiens vidkommande behöver de inte välja. De kan samarbeta med båda om helt olika saker. Det är för övrigt ungefär så Kina ser på världen. Goda handelsrelationer mellan Bryssel och Beijing innebär inte att Kina kommer exkludera andra partners i frågor som rör försvar och energi.

Det är viktigt att förstå detta för att inte nära orimliga förhoppningar om vad handelsavtal med länder som Kina och Indien kan uppnå. Det är business, inget annat. Ömsesidigt fördelaktig business, men om EU tror att vi kan påverka dessa giganter i en viss riktning bör vi tänka om. Det kan möjligen vara en önskvärd effekt av ett allt närmare ekonomiskt samarbete, men inget mål i sig.

Precis som Kanadas premiärminister Mike Carney konstaterade efter sitt besök i Kina kräver dessa nya tider ett stort mått av pragmatism. Det är futilt att försöka vifta med stora moralflaggor i världspolitiken i dag. Sådant innebär oundvikligen isolation. Ett EU med 500 miljoner invånare har mycket att erbjuda Indien och andra stora handelspartners. Men vi har också enorma utmaningar med avindustrialisering, skuldsättning, låg tillväxt och en åldrande befolkning. Vi behöver goda relationer med stora tillväxtekonomier.

Vad vi däremot inte behöver är Ryssland. EU har slutligen beslutat att stänga gaskranen senast till slutet av 2027, även om Putinlojala Ungern och Slovakien fortsätter att streta emot. Förutom olja och gas har Ryssland inget att erbjuda Europa. Bara propaganda, bomber och sabotage. Det är inte tänkbart att det kommer förändras så länge nuvarande regim styr i Moskva.