Hur lågt kan ett riksdagsparti sjunka innan det blir full panik? Den magiska siffran verkar ligga någonstans runt 1,4 procent. Det är nämligen Liberalernas siffra i en ny opinionsmätning hos Indikator. Här har det gamla folkpartiet slagit svenskt rekord i uselhet bland riksdagspartier. Inget annat parti har legat så lågt.

Precis som väntat har denna skräcksiffra (tack, kvällstidningsspråket) resulterat i en rad avhopp. Kända liberaler börjar nu frigöra sig från den sjunkande skutan. Även om partiet försökt nyansera det hela med att det är redan planerade frånträden spelar det ingen roll. Narrativet är satt: folk flyr det sjunkande Liberalerna. Rädda sig den som kan.

Dessa bekymmer uppstod naturligtvis inte nyligen, och de är framför allt inte Simona Mohamssons fel. Hon har egentligen aldrig haft en realistisk chans att rädda detta parti. Däremot har hon heller inte lyckats förbättra Liberalernas chanser att behålla riksdagsplatsen.

Genom beslutet på landsmötet i november, då Liberalerna slog fast att de inte kan släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår, gjorde sig partiet till en effektiv bromskloss för fortsatt samarbete på högersidan. Därtill fråntog L i ett ögonblick Ulf Kristersson hans kanske främsta argument mot vänstersidan. Plötsligt hade statsministern inget eget regeringsalternativ längre.

Liberalerna är ett parti med ett stolt arv. Det kan ingen ta ifrån dem. Men det var länge sedan någon med något slags trovärdighet kunde säga att Liberalerna gör skillnad i svensk politik. L har av egen kraft gjort sig överflödigt. Detta är en process som har pågått i minst två decennier, under flera partiledare, och detta trots, eller tack vare, att de suttit i regeringsställning i ett icke oansenligt antal år de senaste 20 åren.

Under flera decennier har Liberalerna varit skolpartiet. Under åren i alliansregering var Jan Björklund både förbudsliberal och den stränge magistern i klassrummet i egenskap av utbildningsminister. Denna enda profilfråga har partiet tappat, och kvar finns enbart desperata förbudsutspel i frågor ingen bryr sig om. Och, som alltid, euron.

Tiden är på väg att rinna ut för det gamla folkpartiet. Förklaringen är ganska enkel: Liberalerna är ett liberalt parti utan liberalism. Hade L valt att vara ett liberalt parti på riktigt hade de kanske haft en chans. Den ringhörnan i politiken är trots allt förfärande tom.

Oavsett vilken eftervalsanalys som kommer göras av Liberalernas fiasko är det få förutom DN:s ledarsida som kommer sörja dem.