Trots att det finns betydande skillnader mellan Irakkriget, som inleddes av en USA-ledd allians 2003, och kriget mot Iran 23 år senare, är det svårt att inte dra paralleller mellan de båda. Frånvaron av uppenbart hot. Den amerikanska retoriken. Och, som så ofta, oförmågan att kontrollera efterspelet. För precis som då vet vi i dag inte vart detta tar vägen. Historien är inget tryggt facit att luta sig mot.

Det finns en utbredd föreställning om att det våldsamma 1900-talet, med två världskrig, kallt krig, fascism och kommunism, föregicks av ett ganska harmoniskt och framstegsvänligt sekel. 1800-talet var mycket riktigt allt detta.

Men det betyder inte att det samtidigt var fredligt. Tvärtom präglades 1800-talet också av krig och konflikter. Seklet inleddes med Napoleonkrigen. Vi hade Rysslands angrepp på Osmanska riket 1853 med det följande Krimkriget och förnyad aggression ett kvartssekel senare. Vi hade erkännandet av nya självständiga stater som Serbien, Bulgarien och Rumänien 1878 vilket skakade om en kontinent redan full av spänningar. 1862 proklamerade Bismarck att det ”inte är genom tal och parlamentariska resolutioner som vår tids stora frågor avgörs utan genom järn och blod.” Den hållningen var han ingalunda ensam om.

Upprinnelsen till första världskriget handlade inte enbart om ett Europa som låst sig i olika maktpolitiska allianser utan om en kittel full av revanschism, imperiedrömmar och upplevda oförrätter som kokat i flera decennier. 1800-talet påminner också om vår tid i så måtto att USA expanderade sitt territorium genom att via uppköp och erövring lägga nya områden under sig. Trumps föreställningsvärld liknar dåtidens på mer än ett sätt. Men han agerar i en värld som till stor del lever i föreställningen att vi kommit ifrån den sortens imperiebyggande.

Om historien visat oss något, är det att krig väldigt sällan går helt enligt plan. Regimförändringar medelst utländsk makts inblandning, eller rent av tvång, tenderar att bli stökiga. Irak är över 20 år efter Saddamregimens fall ännu inte det demokratiska skyltfönster i Mellanöstern som Bush önskade skapa. Då fanns ändå någon sorts plan, ett slutmål. Det är svårare att skönja i Trumps krig mot Iran.

Förmodligen har den tidigare säkerhetsrådgivaren under Trump 2018-19, John Bolton, helt rätt när han hävdar att Trump inte har en plan. Han vill förstås något, men eftersom Trump aldrig är intresserad av detaljer är risken stor att hela slutar i ett bakslag. Vi vet inte ens om Israel och USA har samma mål med kriget, om det pågår några slags samtal eller planering med den iranska oppositionen (och vilken del i så fall). Det enda vi hör är brösttoner från Trump och den självutnämnde krigsministern och demagogen Hegseth.

Det amerikanska utrikesdepartementet trodde att Hitlers fälttåg mot Sovjetunionen skulle vara över på tio veckor. George W Bush förklarade ”mission accomplished” i Irak den 1 maj 2003. Fyra år senare tvingades Bush till The Surge, en utökning av antalet amerikanska soldater med 20 000. Väst spådde att Kyiv skulle falla inom någon vecka när Ryssland invaderade 2022. Kriget har gått in på sitt femte år, och denna text skrivs från ett hotellrum med utsikt över Självständighetstorget där den ukrainska fanan alltjämt vajar.

Nu hävdas att kriget mot Iran är över inom några veckor. Det kanske det är, och vi kan i så fall lita på att Trump kommer kalla till presskonferens och utropa den största segern i amerikansk historia. För det är så han gör. Men det betyder inte att regimen har fallit då. Eller att Iran har kommit ett steg närmare en demokratisk utveckling, vilket för övrigt inte verkar vara målet med hela operationen.

2003 delades högern i ett för och emot kriget i Irak. Hur fördelningen såg ut minns jag inte, men det var en hård debatt. Olikt Danmark skickade Sverige aldrig trupp till Irak, och Folkpartiet var ensamt om att stödja en sådan idé. Men till Afghanistan åkte svwbska soldater, visserligen på ett FN-mandat. Dagens debatt i sociala medier liknar den från 2003. Krigsmotståndare kallas för islamistvurmare. Hur kan någon motsätta sig anfallet? Frihets timme är ju kommen för Iran! Fast är den det?

Det är många som riskerar att bli gruvligt besvikna när dammet har lagt sig. Ty krig av det här typen leder väldigt sällan till något långsiktigt och hållbart positivt för människorna i det land som bombas. Det är inte alltid ens målet. Trump har redan lovordat Venezuelas nya ”fantastiska ledare” Delcy Rodríguez som tog över efter Maduro. Vilken skillnaden blir för det venezuelanska folket är av föga intresse.

Blickar vi bakåt ser vi att stormakter alltid agerat så här. Småstater förblir brickor som de större kan hantera efter eget behag. Bidenadministrationens stöd till Ukraina var uppmärksammat och hyllat – och kritiserat av Trump med anhang. Och ändå fanns hela tiden föreställningen att USA förhalade och enbart bidrog med vänsterhanden. Uppgifter från Zelenskyj gör gällande att Ukraina mottagit färre än 800 Patriotrobotar under hela kriget. Motsvarande mängd sägs ha använts under enbart tre dagar i kriget mot Iran. Om dessa uppgifter stämmer visar det på två saker: dels att USA aldrig var på väg att få slut på vital ammunition, vilket var ett av argumenten för att avbryta stödet till Ukraina. Dels att inte ens Biden hade för avsikt att hjälpa Ukraina vinna kriget. Bara hjälpa dem att inte förlora.

Nu talar Trumpadministrationen om seger i Iran. Vems seger återstår att se.

Moderlandsmonumentet i ett soligt Kyjiv.