Det vore fel att kalla Kharkiv för en död stad. Den är alltjämt Ukrainas andra största och det sägs att en miljon människor fortfarande bor här. I de mest centrala delarna finns affärer, shoppinggallerior, kaféer och restauranger. Men den som tar tunnelbanan en bit ut möter en annan verklighet.

I Kyjiv är det växande antalet flaggor på Självständighetstorget talande symboler för de stupade. Viss militär närvaro noteras på gatorna, nu senast hade de exempelvis slagit en ring runt parlamentet så att mitt planerade fototillfälle gick i stöpet. Men medan huvudstaden i övrigt kan verka som vilken östeuropeisk stad som helst, är Kharkiv svårt märkt av Rysslands krig. Staden blev tidigt utsatt för kraftig rysk beskjutning när Putin försökte ta Ukraina i februari 2022.

I dag, över fyra år senare, är skadorna på staden alltjämt tydliga. Det sägs att ungefär vart fjärde hus har tagit skada. Det kan jag inte bedöma, men såren syns lite överallt. Särskilt påtagligt är det i Saltivkadistriktet i nordost, 30 kilometer från den ryska gränsen. Här blev det stora köpcentrat Epicentr fullständigt utbombat i maj 2024 och knappt ett enda bostadshus verkar ha samtliga fönster intakta. Ändå lever påfallande många människor fortfarande sina liv här.

Flyglarmen har blivit en del av stadens ljudbild, lika naturliga som det knattrande ljudet när det lyser grönt vid övergångsstället. Under min första dag i Kharkiv uppskattar jag att det var ett tiotal flyglarm, mest koncentrerade till morgon och kväll. Detta överträffades med råge nästa dag.

De kan komma under dygnets alla timmar, och när detta filmades i Saltivka slog en drönare ned i ett annat distrikt inte så långt från hotellet. En tonårig tjej skadades. Några dagar tidigare mördades elva människor när ett bostadshus i Kharkiv bombades. Mot Shaheder finns det enkla förhållningsregler för att minimera risken, som den enkla tvåväggarsprincipen. En direktträff med en ballistisk robot finns det däremot inget skydd mot. Detta skapar närmast en fatalistisk känsla. Livet är ett lotteri. Risken att träffas är inte jättestor, men om det händer finns det inte så mycket att göra åt saken.

Till en början är jag på min vakt, lyssnar instinktivt efter avvikande ljud, från drönare eller annat. Situationen är ju något udda för en person som är van att leva i fred. Men flyglarmen är så frekventa och jag ser inga tecken på att ukrainarna reagerar. Jag slutar själv att bry mig, stänger av min air alert-app och proppar i hörlurarna med musik.

Det finns förstås en viktig psykologisk effekt med dessa dagliga bombningar. Folk tillåts helt enkelt inte att återgå till normalitet. De befinner sig i ett konstant undantagstillstånd och kan inte ens för en dag förtränga den verklighet som är deras. Det är svårt att planera för framtiden med ett larm som ljuder i bakgrunden.

Livet går vidare, även i Kharkiv. Det finns inget alternativ. Folk reser med tunnelbanan, som för övrigt är gratis nu. Gatorna sopas och planteringar tas omhand. Barn i förskoleåldern leker i parkerna, omedvetna om att just lekplatser vid många tillfällen har bombats. Ukrainarna älskar sina blommor, vilket märks i parker, på torg och längs bilvägar. Floristerna tycks öppna tidigast av alla på morgnarna.

Kharkiv är en fantastiskt ren stad. Inte ens i de områden som skulle betraktas som fattigare och mer drabbade ligger det skräp på gatorna. Jag ser knappt ens cigarettfimpar. Skräpkorgar finns noggrant utplacerade. Folk är artiga och tysta och håller upp de tunga svängdörrarna för varandra på väg in och ut från tunnelbanan. Alla väntar på grön gubbe vid övergångsställena. Det är anmärkningsvärt civiliserat och välordnat, särskilt med tanke på situationen.

Varför bry sig om skräp på gatan när det är krig? Kanske är det just då det är som viktigast. För att upprätthålla en bild av normalitet och känsla av värdighet. Detta är vår stad, och vi bryr oss.

Det finns gott om kyrkor och katedraler i Kharkiv. Trots att vissa har skador förgyller de stadsbilden.

Är det någon gång jag önskar att jag behärskade det ryska språket är det under mitt besök i Kharkiv. Majoriteten här pratar ryska, och kunskaperna i engelska är väldigt begränsade. Visst kan man ta mobilen till hjälp, och ibland är det oundvikligt. Men det blir inget flytande samtal.

Vistelsen här har varit lite schizofren. Å ena sidan ett mysigt hotell med utmärkt frukost, klanderfritt rena gator och trevliga kaféer och pubar. De som fortfarande hållet öppet. Å den andra sidan konstanta flyglarm, särskilt intensiva i går kväll då det hördes höga smällar.

Jag valde att ställa in planerade utflykter till Izium och Sumy. I slutändan är frågan hur informativt det blir att se ännu mer förödelse ett tiotal mil utanför Kharkiv med familjen där hemma på helspänn. Sammantaget blir det ganska skönt att åka västerut för en mer normal tillvaro i Lviv i några dagar.

Jag känner för dem som bor här. De hålls fångade i en rysk diktators vansinniga imperiedrömmar och har inget annat val än att uthärda. Människor fortsätter existera. Men lever de? Det vimlar av kaféer, små kiosker och butiker. Men utanför de mest centrala delarna av staden är många tillbommade. Stängda. Livlösa. Trots att den pigga vårsolen på den klarblå himlen tröstar lite vilar krigets tunga slöja över Kharkiv. Detta är ingen rolig plats. Överallt finns spår av det liv som en gång levdes här. Av en stad som var men inte längre är.

Ett typiskt bostadshus i Saltivka, nordöstra Kharkiv.