För över 20 år sedan drömde vi om en annan värld. Och den tycktes vara möjlig. Det var en värld utan handelshinder. Med gamla imperier som fallit. Med demokratin på frammarsch. Genom handel skulle vi besegra ondskan, var tanken.

Efter 11 septemberattackerna stavades västvärldens stora huvudvärk islamistisk terrorism. Tack vare bland annat amerikanska krigsäventyr i Irak fick den antivästliga koalitionen av terrorgrupper luft under vingarna. Föreställningen om att framtidens fiende inte skulle vara skurkstater utan lösa och svårdefinierade terrorceller tog form. Sedan dess har denna sorts terrorism om inte besegrats så åtminstone kraftigt försvagats. Nu är vi snarare tillbaka där vi var tidigare: stormakters imperialism, traditionella krig, stat mot stat.

Så här i efterhand är det lätt att döma ut drömmen runt millennieskiftet som ett resultat av en i hög grad naiv världsbild. En förhoppning som inte tog hänsyn till historiska realiteter, inte minst det närmast lagbundna i historiens förmåga till upprepning. Pendeln svänger alltid tillbaka. Alltid.

Detta blev jag ånyo påmind om när jag läste Martin Kraghs bok Historiens återkomst: Europa och världsordningens sammanbrott, passande nog färdande på buss och tåg genom Ukrainas krigshärjade landskap. Europa är en kontinent med en komplex historia, och Ukrainas dito är tvivelsutan minst lika komplicerad.

Detta har Vladimir Putin utnyttjat i sin högst egna historietolkning när ha motiverat det militära angreppet på Rysslands granne. Det fanns till och med föreställningar om att Ungern och Polen skulle passa på att kapa åt sig en bit av västra Ukraina när ryssarna intog huvudstaden och regeringen föll. För en ledare med imperialistiska ambitioner och med sin föreställningsvärld fast förankrad i det förra årtusendet var det en helt logisk tanke. Det var ju så de europeiska 1800- och 1900-talen såg ut.

Övriga Europa hade gått vidare. Trodde vi. Vi nedrustade, letade nya utmaningar. EU växte. Tyskland levde alltjämt med sitt arv från nederlaget i andra världskriget, en evig skam. Storbritannien blev, ekonomiskt och militärt, inte så stort längre. Inget land i EU tänkte på krig längre. Vi byggde byråkratier, ägnade oss åt maktförflyttning från nationerna till en europeisk överstatlig nivå.

För två decennier sedan fanns till och med förhoppningar om att Kina skulle släppa lite på den politiska kontrollen och bli ett stycke friare. Så blev det inte alls. Premiärminister Wen Jiabao framstod visserligen som en mjukare farbror, och han talade faktiskt om rättigheter på ett sätt som fick regimen att censurera honom (!). Men Hu Jintao genomförde aldrig några politiska reformer. Xi Jinping har därefter inte bara skärpt repressionen och digitaliserat förtrycket, han har också stärkt sitt eget personliga grepp om makten. Xi är den mäktigaste kinesiske ledaren sedan Mao och på världsscenen utmanar han definitivt USA:s president.

Ryssland har under Putin gått från en vacklande demokrati med uppenbara brister till en ren diktatur. Innan kriget var det ryska samhället inte lika repressivt som det kinesiska, vilket det relativt fria internet var ett bevis på. Men detta har förändrats. Som brukligt har ett krig använts som förevändning för att skärpa förtrycket. Det finns tecken på att ryssarna börjar få nog, men än ser vi inte några omfattande protester. Att enskilda influencers klagar över begränsningar av internet är inte mycket till folklig revolt.

Sedan har vi USA. Utvecklingen i detta land, med skenande federal skuldsättning, politisk handlingsförlamning och berättigat folkligt missnöje resulterade i fenomenet Donald Trump. Fram till 2025 leddes USA av en uppenbart senildement och skröplig man som knappt ens kunde stå på benen. Nu styrs världens alltjämt mäktigaste land av en galenpanna, en man helt utan skrupler och vars enda lojalitet är till honom själv och den egna familjen. Konsekvensen är kaos och marknader som följer och reagerar på Trumps sociala medierkonton. Det är en bisarr och tröttsam bergochdalbana, ett slags världspolitikens lustiga hus.

Vi lever således i en rörig tid. En era där känslan är att vad som helst kan hända, i synnerhet på andra sidan Atlanten. Effekten låter inte vänta på sig. Europa söker sig till trygga och förutsägbara handelspartners, som Kina och Indien, och arbetar för att bli mer ekonomiskt och militärt oberoende av Washington. Vilket lär ta många år. Den konstruktivt lagde får se detta som en möjlighet att göra Europa mer självständigt och därigenom mindre känsligt för Washingtons nycker. Men vi har inte gjort denna omställning enkel.

Baksidan är att detta oundvikligen kommer kräva ett mer samordnat (överstatligt) EU. Om Europa ska stå starkt i konkurrens i stället för nära samarbete med USA kan vi inte ha 27 olika viljor i EU och veton som förhindrar nödvändiga beslut. Ett aggressivt Ryssland och urspårat USA tvingar oss helt enkelt att bli Europavänner. Det finns ingen annan väg framåt nu. Vi kan inte räkna med att allt återgår till det normala efter att Trump har lämnat Vita huset. JD Vance är den troliga efterträdaren.

När marken skakar behövs ett fast fotfäste. Vi behöver fler Alexander Stubb i världspolitiken just nu. Lugna. Samlade. Och öppna för ett bastubad.

This too shall pass.