Det fanns inte mycket att fira för Vladimir Putin när hans regim mindes segern över Nazityskland i det som ryssarna kallar det stora fosterländska kriget. Kreml har gjort segerdagen den 9 maj till en maktdemonstration för regimen. Men i år var det snarare en nedtonad liten föreställning utan stora imponerande vapensystem. Bara soldater i led och trötta gubbar på podiet.

Krigssituationen tvingade regimen att skala ned paraden betydligt. Allt behövs vid fronten var budskapet. Men det är uppenbart att ryssarnas primära oro gällde ukrainska attacker på Röda torget. Vi hade redan noterat påtaglig rysk nervositet via de hätska hoten mot Kyjiv under veckan fram till den 9 maj. Ukrainska angrepp mot Moskva skulle mötas med massiva anfall mot ukrainska regeringsbyggnader i huvudstaden, lät det meddelas. Som om ryssarna inte redan anfaller Kyjiv i princip dagligen.

Slutligen lyckades Putin, med Trumps hjälp, få till en tre dagars vapenvila mellan den 9 och 11 maj. Intressant nog gäller vapenvilan specifikt röda torget där segerparaden hålls. Till och med tidpunkten är noterad i överenskommelsen. I praktiken bad Ryssland Ukraina om tillåtelse att få hålla sin parad i fred. Och ansökan beviljades.

Alltfler källor, även från den ryska eliten, uppger att Putin blivit alltmer paranoid. Han har beordrat stärkt säkerhet runt sin egen person, och ordföranden i säkerhetsrådet Sergej Shojgu uppges ligga pyrt till. Europeiska underrättelsetjänster hävdar också att stämningen i Ryssland har förändrats under de senaste månaderna. Det finns en utbredd utmattning vad gäller kriget som aldrig tar slut och där framgångarna uteblir, men för ovanlighetens skull är Putin inte fredad från kritik. Det vi ser nu hade varit otänkbart för bara ett år sedan.

Ett angrepp mot Moskva i dag hade bara varit ett meningslöst poserande från ukrainskt håll. Poängen gick nog fram ändå. Ukraina gör helt rätt i att fortsätta slå mot oljan. Det har helt uppenbart varit en framgångsrik strategi då det påverkar den ryska ekonomin, som nu är i ett sådant skick att inte ens Putin kan förneka problemen offentligt.

I ett system som det ryska finns det hela tiden ett potentiellt hot mot den högste ledaren. Särskilt när det går dåligt. Oligarkerna har stöttat Putin eftersom hans system har gjort dem groteskt rika. Nu gör sanktionerna, den ekonomiska isoleringen och kriget självt att de förlorar pengar.

Optiken i att hålla en segerdag när det pågående kriget gått in på sitt femte år och är allt annat än segerrikt är förstås knepig för Putin. Kriget var Putins beslut, och stödet var brett så länge det kunde rapporteras någon som helst framgång på slagfältet. Efter årsskiftet har ryssarna emellertid tappat terräng och Ukraina har tack vare sin utvecklade drönarteknologi och breddade tillverkningskapacitet varit allt framgångsrikare i att slå mot mål inne i Ryssland. Samtidigt uppges ryssarna förlora fler soldater än de lyckas rekrytera, och Ukraina försöker implementera markgående robotar för att komma tillrätta med bristen på manskap.

Kriget når nu vanliga ryssar, och även om de inte är tillnärmelsevis lika utsatta som ukrainska civila som mördas dagligen av ryska bomber är det något nytt. Det gör att befolkningen påminns om att landet är i krig. Ukraina skulle förstås kunna göra som Ryssland och slå systematiskt mot civila bussar, tåg och bostadshus. Öga för öga. Få skulle klandra dem, men kritiken skulle ändå riskera att bli stark från europeiska partners. Det gäller att vinna det moraliska kriget också.

Fokus bör därför även fortsatt ligga på Ukrainas ”långräckviddiga sanktioner”, som Zelenskyj brukar kalla drönarangreppen. Dessa är framgångsrika och begränsar just nu de ryska vinsterna från det stigande oljepriset och retar samtidigt upp Putins egen elit. Krig, sanktioner, isolering från Väst och regimens egen växande repression mot befolkningen – allt samverkar. Förhoppningsvis till något slags perfekt storm.

Förnedringen.