”Ett hot mot demokratin.” Vid sidan om rasism kan det vara den vanligaste anklagelsen i politiken under de senaste decennierna. Allt från en åsiktsyttring till en smärre lagändring har beskrivits så. Dessa överdrifter har urvattnat både begreppet demokrati och vad ett reellt hot mot densamma är.

Inför valet 2022 varnade en samlad vänster, inklusive Dagens Nyheter, för den ”mest högerradikala” och ”auktoritära” regeringen sedan rösträttens införande om Ulf Kristerssons lag vann valet. Sverigedemokraterna skulle få ett enormt inflytande och styra Sverige i en auktoritär riktning, hette det.

Visserligen har Tidölaget fört en politik som mött hård kritik från vänster. Konstigt vore annars. Lagrådet, alltmer att likna vid en mossig klubb med mjäll på axelvaddarna men utan markkontakt, har kritiserat mycket av regeringens kriminalpolitik. Fyra år senare är det dock omöjligt att se några tecken på alla hemskheter det varnades för. Något hot mot demokratin kan Kristerssons regeringssamarbete knappast anklagas för att ha varit.

Nu är det valrörelse igen, och då är det dags att upprepa allt som sades förra gången och hoppas att att det fungerar. Ånyo hävdas att en blå valseger kommer ge Sverige ”den mest högerradikala och auktoritära regeringen på över 100 år”.

Aftonbladets Anders Lindberg får feeling på första maj och spår i kaffesump att Viktor Orbáns fall är precis det som kommer drabba SD i höstens val. Liknelsen är minst sagt haltande, för att inte säga löjeväckande. Särskilt som SD inte har regerat med egen majoritet i 15 år, inte har spätt på korruptionen i landet och belönat de sina via lukrativa kontrakt och EU-pengar. SD har inte ens suttit i en regering. Någonsin. Liknelsen skulle snarare stämma in på Anders Lindbergs egen parti, men den bjälken i ögat är han blind för.

För Lindbergs del är det förstås inget olycksfall i analysarbetet. Som professionell provokatör på vänsterkanten är detta hans modus operandi. Aftonbladets ledarsida har under många år dragit likhetstecken mellan Sverigedemokraterna, Trump och Orbán. Likheterna är emellertid få, och den här sortens retorik spär bara på den omtalade polarisering som det ständigt talas om i den politiska debatten (men vars existens i Sverige onekligen går att ifrågasätta).

Om vi ska vara seriösa för ett ögonblick är det tvivelsutan så att Socialdemokraterna och den gamla borgerliga Alliansen gemensamt lade grunden för Sverigedemokraternas exempellösa framgångar. Om S och M gemensamt hade lagt om migrationspolitiken redan 2010 är det svårt att se att SD hade blivit ett 20-procentsparti. I stället lät de, fullt medvetna om konsekvenserna, det svenska mottagningssystemet köra in i berget. Kriminalpolitiken bär samma misslyckade historik.

SD är ett symptom. Partiet sticker ut internationellt, både genom sin bakgrund men också genom sin långsiktiga och stabila tillväxt. Ett liknande exempel finns förmodligen inte i något jämförbart land. Konsekventa felanalyser av orsakerna till partiets framgångar har stärkt Jimmie Åkessons hand vid varje val. Målmedvetet arbete har gjort SD salongsfähiga och, vilket även Moderaterna kom att inse, oumbärliga. Även Socialdemokraterna har anpassat sin politik och retorik för att försöka locka tillbaka väljare från SD.

Om vi tittar på sakpolitiken har Tidö gjort mycket för att komma tillrätta med konsekvenserna av gamla synder. Migrationspolitiken rättspolitiken har skärpts på ett sätt som ett rödgrönt styre aldrig hade mäktat med. I skolan är fokus åter på ordning och faktakunskaper, de digitala hjälpmedlen ska inte tillåtas ta över. Och nu ska det byggas ny kärnkraft. Man kan absolut tycka att det är otillräckligt. Att det gått för långsamt. Men inget av detta hade blivit verklighet i en socialdemokratiskt ledd regering.

Det påstådda ”hoten mot demokratin” handlar i själva verket om att kritikerna sätter likhetstecken mellan satsningar på sina hjärtefrågor och den svenska demokratin. Det är onekligen att ta sig själv på väldigt stort allvar. Mindre pengar till public service och kulturen är en fråga om prioriteringar. Inte ett hot mot demokratin. Det är snarare ett utslag av demokrati när olika regeringars budgetpropositioner ser ut på olika sätt. Det är liksom poängen med att rösta.

Problemet med det höga tonläget är att vi inte har några kraftord kvar att ta till den dagen svensk demokrati kanske är hotad på riktigt. Vårt demokratiska styrelseskick står starkt men ska inte för ett ögonblick tas för givet. Vi vet alldeles för väl vad det kan leda till.