Sverige har för första gången som Natomedlem stått värd för ett Natomöte. Kontentan av det som sades offentligt var att Donald Trump är fortsatt besviken på vissa Natoallierade, att Sverige är en uppskattad ny medlem i försvarsalliansen och att Europa även fortsättningsvis måste kliva fram.

Marco Rubio, utrikesministern i för stora skor, berömde Sverige som ny Natomedlem. Medan vissa andra nationer gick med i Nato enkom för sitt eget skydd bidrar Sverige till att faktiskt stärka alliansens förmågor. Och det är ju sant. Samtidigt leds Natos överlägset mäktigaste land av en man som ser Nato som något externt. Något onödigt som bara kostar pengar. Okunskapen om vad Nato är och ska vara är monumental hos balsalsbyggaren.

Samtidigt som Rubio berömmer Sveriges bidrag till försvarsalliansen hotar hans chef med att USA helt ska lämna Nato och sprider lögner om hur Europa åkt snålskjuts på välvilliga och generösa amerikaner. Sanningen är att det funnits ett ömsesidigt intresse av amerikanska baser i Europa.

För Sveriges del kändes medlemskapet snabbt som en misslyckad sistaminutenresa. Så fort det svenska medlemskapet blev klart, efter mycket bugande inför både Erdogan och Orbán, var det dags att börja hantera ett nytt amerikanskt ledarskap där både Europa och själva Nato utpekades som fienden. Hade vi investerat i en allians i fritt fall?

Det senaste halvåret eller så har en del positiva tecken ändå kunnat skönjas. Europa har på allvar insett att vi måste se om vårt eget hus och radikalt öka vårt oberoende från USA. Det är bra. Att Sverige nu beslutat köpa franska fregatter är positivt. Men ett oberoende från världens främsta militärmakt, till vilken våra förmågor länge varit så tätt knutna, är inte realistiskt.

Vi får helt enkelt göra så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Riktningen bör dock vara tydlig: en stärkt europeisk förmåga kombinerad med stöd från pålitliga partners. USA är inte en av dem i dagsläget, och vi kan inte utgå från att trumpismen dör så fort Trump själv lämnar strålkastarljuset. Vissa sätter sitt hopp till mannen i de stora skorna. Men att Marco Rubio framstår i god dager handlar mest om att alla andra ministrar runt honom är sådana vandrande katastrofer.

Enligt Ulf Kristersson ska Sverige nå femprocentsmålet senast 2030. Det är en ansenlig ökning av försvarsanslagen som vi inte sett sedan Kalla krigets dagar. Helt säkert hade regering och riksdag hellre gjort roliga saker med pengarna, men med ett så pass försämrat säkerhetsläge tvingar oss till tuffa prioriteringar.

Vi vet ännu inte hur Rysslands krig i Ukraina kommer sluta. Vinden har vänt till rysk nackdel. Ukrainsk motståndsvilja, uppfinningsrikedom och militärt och ekonomiskt stöd från Europa har möjliggjort för dem att hålla ryssen stången. Och nu slår de tillbaka på allvar. Ryssarna kryper fortfarande fram på östfronten och i söder. Men krig bedöms i slutändan inte av linjer på en karta utan om de politiska och strategiska målen har uppnåtts.

Av Putins mål med invasionen – ett lydigt Ukraina under rysk stövel, ett försvagat Nato och stärkt ryskt inflytande i hela regionen, har inte ett enda uppnåtts. Hur kommer Putin reagera när den ryska ekonomin förvärras ytterligare, när de ukrainska bombningarna i ryska städer blir vardag och eliten börjar flytta sina pengar utomlands vet vi inte. Farhågorna med en kärnvapeneskalering ska inte förringas, även om riskerna förmodligen är små. Kina är knappast intresserat av att Ryssland börjar använda kärnvapen, och Xi har en betydande hållhake på Putin.

Putin har hela tiden antagit att tiden talar för honom, att Europa ska blinka först. Hittills har vi emellertid klarat prövningen. Ju mer Rysslands position försvagas, ju högre de tomma tunnorna skramlar, desto mer bör vi sträcka på ryggen och flytta fram våra positioner. Vår tid är nu. Om vi vill det.