Jag tillhör en lyckligt lottad generation som växte upp under det blomstrande 80-talet, en tid av tillväxt, utveckling och framtidsoptimism. Inte för att många inte kämpade. Men krig var inget som fanns i vår föreställningsvärld. Knappt ens en stulen cykel.

Det är visserligen med ett barns naiva världsuppfattning jag minns denna tid, men vi kan notera att politiker som ledde landet inte heller planerade för en mörkare morgondag. Allt gick stadigt framåt, och varje ny generation förväntades ett bättre liv än den förra. Det är en sorg att konstatera att den tiden definitivt är förbi.

En vårdag vid middagsbordet berättar sonen att han sett en affisch på fritids som varnar för gängen och undrar vad det är för något. Det faller på oss föräldrar att förklara för en pojke som ska börja i tredje klass vad gängkriminalitet är och hur rekryteringen av barn och unga går till. Våra föräldrar behövde förstås inte göra detta med oss.

Parallellt med denna dystra samhällsutveckling, som kanske är på väg att brytas, har vi en minst sagt skakig omvärld. 2022 blev en brytningspunkt. Då bröts på allvar tiden av nedrustning och naiva förhoppningar om att kunna få diktaturer att bli våra vänner medelst handel. Inte bara vi utan hela Europa hade, som Gudrun Persson träffsäkert uttrycker det, tagit semester från sin säkerhet.

Det var först när Putin startade det största kriget i Europa på över 80 år som vi började reagera. Inte när Putin lade ut texten om den multipolära världsordningen i München 2007. Inte när Georgiens suveränitet hotades. Inte när Krym annekterades. Vårt militära försvar hade nedmonterats under decennier av en enig riksdag. Det civila försvaret prioriterats ned. Skyddsrum glömts bort. Vi stod fortsatt alliansfria men nu dessutom tandlösa. I vår föreställningsvärld fanns bara en evig fred och en ständigt bättre framtid.

Ett statsministermord skakade om Sverige i grunden, men trots alla turer runt Palmeutredningen med inbillade kopplingar till utlandet var det ingen som trodde att vi inom några decennier skulle stå inför ett reellt krigshot i vårt närområde. Nu är vi där.

Frihet har ett pris. Är vi beredda att betala det?

En rysk diktator hotar hela Europa, och om det är några som förstår detta bättre än de flesta är det våra vänner i Baltikum. I Estland byggs det stridsvagnshinder och bunkrar mot den ryska grannen. Esterna om några vet vad som står på spel. Landet har bara varit självständigt i drygt 30 år. Minnet av Sovjetunionen är ännu färskt. I Sverige har vi inget minne av krig eller kamp för självständighet. Kanske är det därför vi så själsvådligt jobbat för att ge bort vårt land till andra, som om det inte betydde något. Som om Sverige var ett allemansland.

Det är lite som med pengar. Det är först när du fått arbeta för dem som du förstår dess värde. Förmodligen har svenska folket kommit att ta landet Sverige och allt det varit, blivit och fortfarande är för givet. Det är dags att börja värdera det vi har.

Mina resor till Ukraina har varit nyttiga på flera sätt. Dels har de visat hur vanligt folk lyckas överleva och anpassa sig i en krigssituation. Hur det absurda och onormala med tiden blir hanterbart och normalt. Dels har det rest frågor om vår egen förmåga. Har vi det som krävs? Klarar vi av att kliva ur fredens byråkrati och bekvämlighet och in i konfliktens krav på snabbhet, uppfinningsrikedom och uthållighet? Om inte, vad behöver vi göra för att bättre förbereda oss och bli mindre sårbara?

Kriget i Ukraina har åter lärt oss om vad ryssen är kapabel till. Fredisarna gnäller på upprustningen, kallar det ”krigshets” och uppmanar oss att förstå Ryssland. Det finns många relevanta invändningar mot detta tvärtomperspektiv. Men framför allt: vad finns att förstå när ett land systematiskt bombar skolor, sjukhus och mördar civila i sömnen? Det finns ingen väg till en fungerande relation med en regim som står för ett sådant mörker, sådan ondska.

När åttaåringen vid köksbordet frågar om gängen slår det mig att barn i dag inte bara växer upp i ett mer splittrat och farligt svenskt samhälle – de riskerar också att tvingas möta hot utifrån. Det är dessa barn som mycket väl kan tänkas konfrontera en framtida rysk attack, mot Sverige eller andra Natoländer. Det fredliga Europa vi trodde var inristat i kalendern för all evighet var månne blott en paus från normalläget på vår kontinent: upprustning och konflikt.

Skillnaden nu jämfört med historiskt är att Europa är betydligt mer enat. Vi har EU och Nato. Vi vet vilken fienden är. Tillsammans kan vi uthärda. Den kampen börjar i Ukraina.