Sedan 2007 har jag bloggat på en egen plattform, under eget namn. Här på Fristad har jag skrivit sedan 2017 då tio års inlägg migrerades över från bloggen Motpol. Jag hade en lite fåfäng förhoppning om att få fira 20 år som bloggare och ta nästa steg med Fristad under 2027. Nu blir det inte så.

I stället blir detta mitt sista inlägg.

Jag har aldrig, vare sig i pappersmedia i tonåren, på min och andras bloggar efter millennieskiftet eller i sociala medier varit anonym eller skrivit under pseudonym. Det har alltid varit viktigt för mig att stå för mina åsikter. Och det har jag gjort.

Men det har ett pris.

Vid mer än ett tillfälle har mitt skrivande blivit ett problem. Som när jag i en debattartikel kritiserade min dåvarande arbetsgivares agerande när skyddade lägenheter för våldsutsatta kvinnor började användas till ensamkommande män. Eller som när ”någon” inom förvaltningen tipsade min dåvarande chef om bloggens existens vilket effektivt stängde alla mina vägar till en karriär.

Att vara frispråkig, att vara öppen med sina åsikter, medför risker. Vi kan kort säga att denna blogg knappast har varit en karriärsboost. Snarare en kvarnsten om halsen och en blottad strupe. Men jag har värderat rätten att skriva fritt så pass högt att jag ansett det varit värt att betala det priset.

Däremot har skrivandet blivit kringskuret och begränsat av att ständigt behöva tänka på vad som kan ställa till det och hur olika perspektiv kan tolkas och användas mot mig.

I höst kliver jag in i en ledande befattning hos en ny arbetsgivare. Jag har efter en tid av funderingar kommit till slutsatsen att jag behöver prioritera karriär och arbete, och därmed familjen och min egen utveckling.

Det är inte utan en känsla av vemod jag har fattat detta beslut. Jag har som sagt alltid värderat min yttrandefrihet väldigt högt, och även er läsares rätt att komma till tals anonymt har varit viktig för mig. Men nu inser jag att jag måste välja. Efter så här många år känns det ändå rimligt att sätta punkt.

Det finns även fler anledningar till att nu känns som en bra tid att avsluta bloggandet. Mitt skrivande har alltid gett mig energi, men under det senaste året eller så har jag mestadels fått agera domare i oändliga personkonflikter i kommentarsfältet. Sådant kostar inte bara tid utan stjäl också energi. Livet är för kort för att ge plats åt sådant.

Var sak har sin tid.

Tack till alla er som har hängt med.

Tack för alla diskussioner och utmanande debatter.

Ett särskilt tack till alla som har återvänt i år efter år, läst och kommenterat och därigenom hållit bloggen levande. En blogg är ju ingenting utan engagemanget från läsarna. Vi har gjort det tillsammans.

Om omständigheterna tillåter kanske vi ses i ett annat sammanhang i framtiden. Men tills dess: keep calm and carry on.

Ett litet minne.