Vänsterpartiets kongress är över. Motionerna har varit många och underhållande och har bland mycket annat innehållit ett avskaffande av försvaret till förmån för ”ett pacifistiskt klimatförsvar”, införande av en statlig klimatskatt, förbud mot försäljning av stadsjeepar, arbete för att ”avslöja borgerlighetens floskler” (!) samt ökad kontakt med Kuba. Och så har partiet svängt i fildelningsfrågan.

Mycket är sig likt. Precis som tidigare kan partiet inte enas kring sin hållning om Kuba. Motionen avslogs korrekt, men många, däribland Svensk-Kubanska föreningens Eva Björklund, vill fortfarande inte erkänna att den kubanska regimen är en diktatur och att mänskliga rättigheter kränks systematiskt. Och hon sitter kvar i partistyrelsen.

Det måste vara besvärande för Ohly att partiet fortfarande är så splittrat i en sådan fråga samtidigt som han själv försöker verka regeringsfähig och okontroversiell. Att en debatt över huvud taget behövs kring något så uppenbart som huruvida Kuba är en diktatur eller inte, är verkligen talande. Det visar hur lite som i grunden har hänt i partiet sedan murens fall, att diktaturkramandet ligger latent och den demokratiska trovärdigheten lika med noll.

Vänsterpartiet får i den senaste mätningen 4,6 procent, vilket väl är ungefär den andel som alltid kan förväntas rösta på partiet oavsett vad det företar sig.