I Sverige har vi sedan länge gett upp att fundera över varför somliga säljer sexuella tjänster. Den officiella ståndpunkten är att de är tvingade därtill. Punkt. Därmed går frågan vidare till sexköparen. Nu kan det psykologiseras fritt.

Hanne Kjöller förstår inte varför män köper sex i Asien. Särskilt inte när männen ser bra ut och skulle kunna få sexet gratis någon annanstans. Funderingen är inte ovanlig, men den vittnar om okunskap. Kjöller anser att männen som står och väntar på sitt Thailandsflyg på Arlanda tycks stå och skämmas lite. I Sverige är ju sexköp inte bara tabu utan förbjudet (och det finns röster som vill förbjuda svenskar att köpa sex även utomlands). Och självaste justitieministern anser som bekant att den som har köpt sex, eller misstänks för det, borde skämmas offentligt. Arlanda är ju en rätt offentlig plats. Passa på att skämmas nu, för till Thailand når denna skam aldrig.

Att skämta om och driva med sexköpare är populärt. Oftast handlar skämten om utseende – de ser så eländiga ut att ingen vill ha dem, därför tvingas de vända sig till sexsäljare. Sådant vet man ju. Kjöller hakar på och skämtar om männens utseende (”breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar”), men påpekar samtidigt att hon sett män som ser bra ut. Vilken chock: ”De är unga, och i vissa fall tillräckligt snygga för att sannolikt inte ha några problem att attrahera kvinnor även utan betalning. Varför, kan man undra, betala för någonting man kan få gratis?”

Frågan vittnar om att Kjöller över huvud taget inte har förstått fenomenet sexhandel. Vilket är lite trist när hon skriver en ledare om det. Vi kan exemplifiera hennes fundering med en annan fråga: Varför gå på restaurang när du kan äta hemma? När det gäller sexköp är svaret att du vill ha någonting extra (vilket aldrig är garanterat i ett ”vanligt” förhållande eller på en ”vanlig” dejt), du vill inte behöva anstränga dig (vilket raggning oundvikligen innebär), du vill heller inte behöva få några emotionella konsekvenser av sexet (som att tycke uppstår). Det sistnämnda är lättare sagt än gjort eftersom många thailändska sexsäljare letar efter en man som ska hjälpa henne till en bättre framtid samtidigt som många sexköpare blir förälskade i de vackra thailändska kvinnorna. Men i princip är dessa ovanstående punkter argument som många sexköpare har. Det är inte konstigt, det är rationellt.

En väldigt stor andel av sexköparna i Sverige är gifta eller har stadiga förhållanden, om vi ska tro sexsäljarna själva. Sexsäljare berättar om hur deras kunder klämmer in ett sexköp mellan jobbet och hämtningen på dagis. Småbarnslivet är känt för att inte direkt sporra sexlivet – att många söker andra vägar för sin drift är inte alls konstigt (om än oärligt mot frun). Det handlar således, som Kjöller noterade i fallet med de ”snygga” killarna, inte om sexnöd (även om de exemplen säkert också finns).

Jag pratade med både sexsäljare och sexköpare när jag var i Thailand senast. En bild av rationalitet växte fram som fick mig att inse det självklara och naturliga i sexhandel. Sexsäljaren får möjlighet att tjäna stora pengar. Orsakerna till hennes val varierar (allt från att försörja barn och/eller föräldrar till att de helt enkelt inte vill ta något ”vanligt” jobb). Samtidigt får sexköparen rekreation på sin semester. Det är alltså en mycket rationell affärsuppgörelse. Jag har pratat med sexköpare som har en tyst överenskommelse med frun om att åka en kortis till Thailand för lite kul medan hon har en liknande rätt någon annan gång på året. Därtill ska läggas att många sexsäljare i Thailand har så kallade sponsorer som från hemlandet skickar dem pengar (naivt övertygade om att tjejen inte träffar andra män under tiden). Det finns således många sätt på vilka en driftig sexsäljare kan tjäna pengar.

I Sverige talas det alltid om ”utnyttjande av prostituerade”. Detta är ett sätt att förhålla sig till sexhandel som även var vägledande i den så kallade ”utvärderingen” av sexköpslagen som kom i somras. Kjöller använder samma begrepp men tar det ett steg längre när hon beskriver sexköparna som ”plantageägare” som ”köper människor”. Denna bild blir helt absurd. Självfallet finns män som beter sig illa mot sexsäljarna, precis som det finns män som beter sig illa mot kvinnor hemma i Sverige (det ska sägas att det även finns thailändska sexsäljare med dålig attityd, som beter sig illa och som stjäl, men dessa såg aldrig Kjöller). Alkohol spelar säkert in en del i många fall. Men jag vill hävda att det ur den genomsnittlige köparens perspektiv verkligen inte handlar om något upplevt ”ägande”. Den bilden projicerar utomstående på fenomenet utifrån sin egen uppfattning om vad sexhandel är. Och eftersom få tar sig tid eller har intresse av att faktiskt prata med dem det berör, lever myterna och fördomarna vidare. Även på ledarplats i Sveriges största morgontidning.