När något av det första som hörs från inrikespolitiskt håll är förslaget om en skatt på överviktiga inser man snabbt att Sverige inte har förändrats ett dugg när 2010 blivit 2011. Centerpartisten Stefan Hanna vill att överviktiga ska betala en extra skatt eftersom de ”belastar samhället mer än normalviktiga”.

Förslaget är förstås både kränkande, idiotiskt, moralistiskt och förmodligen i praktiken ogenomförbart. Men det belyser också den ständigt aktuella frågan i välfärdsstaten: vad får människor egentligen kosta? Ska man räkna på rena kostnader är förstås inte feta människor något hot mot ekonomin, det är alla sjuka som inte tillför något. Ta alla som får stöd enligt LSS, exempelvis. Vad vill Stefan Hanna göra åt dem som inte tillför samhällsekonomin ett dugg utan tvärtom bara kostar skattepengar?

Detta är ett ständigt problem i stora välfärdsstater som den svenska. Vårt sätt att vara bedöms utifrån hur vi tär eller när på den gemensamma kassan. Att låta människor behålla mer av sina inkomster själv, att minska den offentliga sektorn, kommer att minska dessa ständigt återkommande krav på skatter och avgifter på icke önskvärt beteende.