Trots att vi ofta intalas om motsatsen har världen på många sätt blivit en bättre plats att leva på. Det finns en tydligt negativ utveckling rent politiskt, men den förtjänar en egen bloggpost. Denna handlar om tillväxtskepticismens idioti.

Hans Rosling har blivit den positiva motrösten i en kakafoni av negativism och pessimism, inte sällan påeldad från vänsterhåll, om tillståndet i världen. Rosling visar med konkret statistik, snillrikt illustrerad genom Gapminders grafik, att fattigdomen faktiskt minskar, att barnadödligheten sjunker och att många så kallade u-länder inte alls är så långt efter oss stolta i-länder som vi vill tro. De är i en catch up-fas, men många är redan på väg ikapp på ett antal områden.

Det är inte direkt biståndets förtjänst att fattigdomen minskar. Det handlar om satsningar på rätt områden, inte passivt stöd från utlandet. Grunden i fattigdomsbekämpningen är tillväxt. Kina gick från fattig jordbruksnation till världens andra största ekonomi (och världens största bilmarknad) genom att steg för steg öppna upp sin ekonomi och genom att inte bara tillåta utan även uppmuntra privat rikedom. Máo Zédōngs (毛泽东) porträtt må hänga över Himmelska fridens port och hans lik ligga i mausoleet på torget tvärs över gatan. Men Kina är i dag ett helt annat land med en helt annan plan än under Máos dagar. Och utanför ordförandens mausoleum säljs plastblommor som läggs vid en staty av den gamle tyrannen för att sedan samlas in och säljas på nytt. Allt i sann kapitalistisk anda.

Till skillnad från i Sverige andas inte kineser avundsjuka när de ser grannen i en Mercedes. De tänker att en sådan bil ska de minsann också ha i framtiden. Det gäller bara att jobba hårt. Och jobbar gör de, kineserna. Mer än vad många svenskar kan föreställa sig.

Tillväxtkritikerna vädrar morgonluft med jämna mellanrum. De kräver ett annat samhälle. De kräver nolltillväxt för ”naturens skull”. Men Kina är ett tacksamt exempel på vad årlig ekonomisk tillväxt kan åstadkomma när det gäller fattigdomsbekämpning. Tillväxten har legat på tvåsiffriga tal under lång tid och har nosat på 9 procent när flera av Europas ekonomier har minustillväxt och även annars så framgångsrika Sverige bromsar in. För 2012 tror Kina på en tillväxt på 7,5 procent, en nivå som är nödvändig för att jobben ska bli fler till den massiva befolkningen. Med tillväxten följer inte bara konsumism och prylmani utan även teknologisk utveckling som på sikt gynnar miljön, inte förstör den.

Samma recept som fungerat i Kina fungerar även i Indien, Afrika och Brasilien. Tillväxten i sig löser inte problemen, men den är en grundförutsättning för att fattigdomsbekämpningen alls ska kunna komma igång. Att motsätta sig en tillväxtpolitik är att be om permanentad fattigdom. Inga enprocentsmål i bistånd kan ersätta liberaliserade marknader, värn om privat egendom och en uppmuntran till människor att jobba och bli rika.