Burma, eller Myanmar som man väl egentligen ska säga, har genomgått stora politiska förändringar på kort tid. Det är uppmuntrande men väcker också frågor.

Omvärlden lyfter på, eller åtminstone pausar, sanktionerna. Det gäller även Sverige. Fredrik Reinfeldt är förste svenske regeringschef att besöka landet. Han träffade i går den tidigare oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och ska även träffa president Thein Sein. Att handelsminister Ewa Björling är med på resan är en bra signal.

Det som har hänt de senaste åren är ganska anmärkningsvärt. Den tidigare så hårdföra regimen släppte Aung San från husarresten, började frige politiska fångar och avskaffade censuren. Aung San Suu Kyi fick i våras ställa upp i fyllnadssvalet till parlamentet och tog en plats i underhuset. Hon är nu en vanlig ledamot i ett parlament som domineras av militären. Det var ett smart sätt av regimen att både oskadliggöra fredspristagaren och samtidigt vinna omvärldens gillande för att hon fick kandidera och bli vald.

Samtidigt som regimens nya vägval ska välkomnas finns anledning att inte vara naiv. Än så länge har maktförhållandet mellan oppositionen och militären inte ändrats. Militären har en grundlagsfäst plats i parlamentet, som den dominerar tack vare att oppositionen bojkottade valet 2010. Den har med brutal kraft slagit ned oppositionella krafter, vilket gör att det finns en sund skepsis mot de reformer som nu genomförs.

En inte orimlig tolkning är att militären sneglat på Kina och sett hur Kommunistpartiet där lyckats inte bara hålla sig kvar utan också stärka sitt grepp om makten genom marknadsreformer och ekonomisk tillväxt. För den hatade militärjuntan är vägen till att vinna legitimitet och folkets uppskattning lång.

Burma är ett land rikt på naturresurser. Kina har redan investerat ansenliga summor och med den öppning som reformpolitiken nu möjliggör kan även västvärlden haka på. Detta kommer, om utvecklingen tillåts fortsätta, att öka levnadsstandarden hos befolkningen.

Kina har gjort en remarkabel resa sedan Deng Xiaoping (邓小平) inledde de ekonomiska reformerna 1979. I dag bländas kineserna inte längre av tillväxttal. De politiska reformerna måste därför komma, men det är tveksamt att de kommer att inledas under Xi Jinpings ledarskap. Burma står ekonomiskt ungefär där Kina stod efter Maos död. Politiskt ser det dock bättre ut.

De demokratiska idéerna behöver tid att mogna. Det lär komma bakslag längs resans gång, och ännu vet vi inte hur långt militären är beredd att gå om deras makt hotas 2015, men Sverige och resten av världen bör inte dra sig för att handla med Burma. Här finns chansen till ömsesidiga ekonomiska och mänskliga vinster. Det är en chans vi inte bör försitta.