Lagom till Internationella Kvinnodagen fylls alltid medierna av beskrivningar om hur ojämställd världen och hur förtryckta kvinnor är.

Inte heller i Sverige är det bra. Svenska Dagbladet rapporterar att Kina har större andel kvinnliga chefer på hög nivå än Sverige (slutsats: Sverige är ojämställt). Tidningen nämner emellertid inget om utseendefixeringen, om sexismen och om hur pass patriarkalt det kinesiska samhället är. Skillnaden mellan större och mindre företag är också stor.

Frågan om andelen kvinnliga börs-VD:ar har i den svenska jämställdhetsdiskursen blivit något slags värdemätare på hur jämställt ett samhälle är. I själva verket är det för de allra flesta en icke-fråga. Ändå finns den där latent, som om den sade något om samhället i stort.

Dagens Nyheter berättar att Högskoleprovets växande betydelse för att komma in på vissa utbildningar diskriminerar kvinnor, men nämner inte att tjejer har bättre betyg än killar och därmed skulle kunna sägas ha företräde i det rådande skolsystemet (ty inte kan det bero på att pojkar är lata). Hade förhållandet varit det motsatta – att flickor fick lägre betyg än pojkar – hade det aktualiserats som ett jämställdhetsproblem och sannolikt resulterat i något slags åtgärdsförslag från en rad politiska partier.

Socialdemokraterna passar på att på klassiskt populistiskt manér kräva hårdare straff för sexbrott och vill dessutom se över preskriptionstiden. Därtill vill partiet kriminalisera sexköp utomlands (den idiotiska tanke som jag skrivit om tidigare), utifrån den förvirrade tesen att ”prostitutionen bygger på människohandel”.

Det finns något väldigt tröttsamt över den lätthet med vilken fakta behandlas i jämställdhetens namn och det tolkningsföreträde som de feministiska vänsterperspektiven har i svenska medier. Ifrågasättanden och kritik klassificeras numera som ”hat”. Feminister vill vara untouchable, ty de anser att deras ståndpunkter inte är åsikter utan fakta.

Det är inte ovanligt att män som grupp görs kollektivt ansvarig för brott som begås av en försvinnande liten minoritet av den manliga befolkningen. När 0,8 procent av männen misshandlar kvinnor kallas det ”övergreppskultur”. Inte att undra på att många män blir förbannade och tycker att ”feminismen gått för långt”.

Feministerna har själva bäddat för just den här reaktionen. Och då får Gudrun Schyman faktiskt vara hur bekymrad hon vill.