Författaren Jonas Hassen Khemiri har skrivit en tankeväckande text i DN Kultur om livet som svensk med icke-svenskt utseende. Den handlar om polisens trakasserier. Om att ständigt bli misstänkliggjord. Och om otrygghet som följd.

Jag har inte velat ta in att det ser ut så här, egentligen. Det är för mig så främmande att behandla människor olika baserat på hudfärg, hårfärg eller ögonfärg att jag inte kan begripa hur den som gör det resonerar i sitt stilla sinne. Ändå är jag inte dummare än att jag inser att denna sorts diskriminering förekommer. I Sverige. Varje dag.

Det finns två Sverige. Det ena är det officiella. Det öppna och toleranta. Nationen som har en generös flykting- och invandringspolitik. Landet som är den tredje största flyktingmottagaren i hela EU. Det andra är det inofficiella men icke desto mindre sanna. Det som skiljer på vi och dem. Nationen som stänger dörrar för alla som inte ser ut som pojken på Kalles kaviar. Landet som egentligen inte vill inkludera alla som kommer hit utan tvärtom hålla människor åtskilda.

Det sistnämnda Sverige är det som stoppar personer med utländskt utseende redan i krogkön. Som säger att den nyproducerade lägenheten är såld för att sedan erbjuda den till en person med svenskklingande namn. Som alltid gör en ”random search” på den där svarte mannen i flygplatsens säkerhetskontroll. Fördomar har vi alla, men detta är något annat. Något mer utstuderat.

Man kan skylla på strukturer. Struktuella förklaringsmodeller kan vara spännande och intressanta, men för mig blir de samtidigt abstrakta eftersom de inte erbjuder en förklaring på individnivå. Jag vill kunna förstå hur dörrvakten resonerar när han säger till en svart person att nattklubben är fullsatt för att sedan släppa in Micke, Benke och Lasse i lokalen. Jag vill kunna begripa hur kvinnan på fastighetsbolaget tänker när hon utifrån ett utländskt klingande efternamn tycker att det är rätt att ljuga om en lägenhet och erbjuda den till någon annan.

Ja, särbehandling förekommer på alla nivåer och i alla sammanhang. Det drabbar inte bara personer med utländsk bakgrund och/eller utseende. Det drabbar unga, gamla, män och kvinnor. Men det är nog mer systematiskt för alla som tillhör den heterogena gruppen ”invandrare”. Och det är förfärande att lyssna till alla exempel från såväl vänner och bekanta som Jonas Hassen Khemiri.

Problemen för den enskilde multipliceras sedan med a) svårigheten att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden (det är svårt oavsett etnicitet och kön) och b) de höga trösklarna till bostadsmarknaden. De två sistnämnda hänger ihop. Inget arbete – ingen bostad.

Bostadsfrågan håller sakta på att utvecklas till en mardröm. I dag är det väldigt få hyresvärdar som godkänner försörjningsstöd. Vanligtvis betraktas det inte som en inkomst. Men trenden med allt högre krav på hyresgästerna har, som Sveriges Radio berättat om i flera inslag, även inneburit att grupper som saknar en social problematik men inte lever upp till hyresvärdarnas högt ställda krav ändå tvingas söka hjälp hos Socialtjänsten.

De är fullt fungerande och har egentligen inte hos Socialtjänsten att göra. Men när hyresvärdar ställer inkomstkrav motsvarande fyra gånger årshyran och diskvalificerar den som glömt att betala en TV-avgift en gång för något år sedan, ställs alltfler utanför. Problemet är inte längre ett Stockholmsfenomen utan återfinns i Norrköping, Jönköping, Gällivare och Halmstad.

Vissa får aldrig en riktig chans. Vi stänger ute människor från arbete och en trygg bostad. Vi stoppar dem i krogkön. Vi tillåter att polisen trakasserar dem. Och sedan väntar vi oss tacksamhet tillbaka. Det officiella Sveriges välkomstplakat kan för många invandrande människor översättas till ett långt finger. Nog tusan kan vi bättre än så här?