Det kan vara lärorikt att att titta tillbaka på hur ens politiska övertygelser utvecklats genom åren. Som mest naiv och självsäker är man oftast i tonåren. Det är då de politiska ungdomsförbunden finns där för att fånga upp världsförbättrare och renläriga idealister. Där kan man träffa likasinnade och tillsammans bestämma exakt vad som krävs för att rädda världen.

Åren går, livet händer, och med tiden inser de flesta att enkla problemformuleringar och ännu enklare förklaringsmodeller på dessa problem inte håller. Även om vår syn blir sämre med åren får världen fler nyanser. Samtidigt får det egna livet fler komponenter. Giftermål, barnuppfostran, karriär och bostadslån betyder mer ansvar men också att de där politiska diskussionerna på sena nätter med mycket rödvin i tonåren har allt mindre bäring på verkligheten. Det vi vill nu är att skolan fungerar, att samhällsekonomin är stabil så att bolåneräntorna inte sticker iväg och att mamma och pappa får en bra äldrevård. När dessa delar fallerar, händer något. Då blir vi inte så toleranta längre.

I sin sista SvD-kolumn skriver Johan Norberg om skillnaden mellan politikers pessimism och entreprenörers optimism, och varför han föredrar de senare. I en kolumn som ger mig intrycket av att han nu önskar dra sig tillbaka till ett hov av människor som tycker likadant beklagar sig Norberg över att borgerliga opinionsbildare i Sverige har fastnat i en ”fälla” av pessimism. Särskilt i migrationsdebatten.

Jag upplever att det snarare är Johan Norberg som har fastnat i en fälla av ideologiska skygglappar. Norberg skriver:

De vet att en liberaliserad arbetsmarknad med lägre ingångslöner skulle göra underverk för integration och ekonomi, men i stället för att kämpa med näbbar och klor för det avvisar de själva sådana förslag på förhand med att svenskarna ändå inte kommer acceptera det.

Idén med fri rörlighet och invandring är vacker. Men den är inte förenlig med en universell välfärdsmodell. Vi måste välja en. När dessa två idéer möts, vilket är vad som håller på att ske i Sverige nu när vi visserligen inte har fri invandring men när vissa nationaliteter får automatisk rätt att stanna permanent, är att systemet krackelerar.

Tanken att lägre ingångslöner och en friare arbetsmarknad skulle ”göra underverk” för integrationen av personer utan utbildning och relevant arbetserfarenhet är… ja, naiv. För inte kan väl Norbergs tanke vara att den som kommer till Sverige men inte klarar en egen försörjning ska försörjas av andra? Inställningen påminner mig om när somliga, däribland artisten Behrang Miri, blir förbannade på att verkligheten (bilbränderna, handgranaterna, utanförskapet) i vissa delar av Sverige beskrivs som den faktiskt är.

Det tycks finnas en betydligt större tolerans för ett krackelerande välfärdssystem bland vissa liberaler i övre medelklassen än hos de flesta andra. Men saken är att Norbergs beskrivning är korrekt i ett avseende: vi vet att det inte finns ett stöd hos svenska folket att låta sjukvård, äldrevård och skola falla ihop av trycket utifrån. Vi vet också att väldigt få vill bo i de förorter där bilar eldas upp, där brottsligheten får fäste och där kvinnor utsätts för hedersförtryck. Allra minst de som prisar ”öppenheten” som mest.

Även om jag som liberal är väldigt kritisk mot den svenska välfärdsmodellen, inser jag att en kollaps knappast kommer göra folk till libertarianer. Jag är för en ordnad övergång från välfärdsstat till en frivillighetsstat där människor får större frihet att styra sina egna liv och samtidigt ett betydligt större ansvar för sina egna kostnader. Denna förändring kommer inte gå över en natt eller ens en mandatperiod, och den kommer aldrig att ske om mattan rycks undan för barnfamiljer, äldre och unga i den fria rörlighetens och öppenhetens namn.

Delvis mot denna bakgrund störs jag oerhört av politiker som efter stora misslyckanden ursäktar sig med (utan att egentligen alls be om ursäkt) ”vi har varit naiva”. Personer som gör anspråk på att företräda befolkningen i väldigt viktiga frågor, som säger sig ha idéer för att styra samhällsutvecklingen i en för flertalet positiv riktning, ska inte vara naiva. De ska vara realistiska. Krassa. Och ansvarstagande.

Att vara optimistisk är ett positivt karaktärsdrag. Men optimism i sig löser inte svåra problem, i synnerhet inte om utgångspunkten är felaktig. De problem som en hög invandring av okvalificerad arbetskraft medför har underskattats grovt av folk till både höger och vänster. Följden har blivit att Sverigedemokraterna är på väg att bli ett parti jämnstort med Moderaterna och Socialdemokraterna.

Sverige behöver en kursändring. Vi måste få en politik som tar hänsyn till realiteter. Som sätter hjärna före hjärta. Först när samhällsutvecklingen vänder finns det skäl att vara optimistisk på riktigt.