Jag är ingen stor anhängare av bistånd. Följaktligen är jag heller ingen vän av enprocentsmålet som innebär att Sverige ska skänka en procent av BNP i bistånd till fattiga länder. Bistånd ska ges utifrån den effekt det ger.

Tyvärr ger bistånd sällan de långsiktiga resultat som många inbillar sig, mycket beroende på korruption och mottagarnas oförmåga att själv skapa tillväxt och utveckling. Exemplen på hur regimer göder sig själva med biståndspengar är alltför många.

Däremot är jag för akutbistånd. Det är billigt och räddar liv vid torka, svält, översvämningar och så vidare. Att erbjuda basala saker som vatten, vaccin och myggnät i malariadrabbade områden är också en bra idé.

Vilket för oss in på den svenska politiken i dag. Regeringen gör som bekant avräkningar på biståndet för att ha råd med asylmottagningen hemma. Detta har fått kritik, och ingen i regeringen har egentligen kunnat försvara det med annat än att man får göra så här. Att det inte är olagligt, alltså. Nähä, OK. Men det är trots allt fråga om en prioritering som regeringen nu gör.

Staffan Landin konstaterar:

Redan de 8 miljarder som regeringen hittills tagit skulle räcka till 2 miljoner malariabehandlingar, 5 veckors specialmat för undernärda barn, 20 miljoner doser mässlingsvaccin, 20 miljoner doser stelkrampsvaccin, 20 miljoner doser poliovaccin, 20 miljoner myggnät, rent vatten till 20 miljoner människor, 50 000 vattenpumpar, 100 miljoner vattenreningstabletter, 30 000 skyddspaket mot ebola och 2 miljoner filtar.

Och så har regeringen mage att på en presskonferens om situationen i asylmottagandet säga att ”vi räddar liv”.