Under helgen har Sverigedemokraterna haft kongress, hos dem kallat landsdagar. Det som det politiska Sverige främst tar med sig från dessa dagar är förmodligen Jimmie Åkessons öppna invit om regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (en invit som givetvis avfärdades).

Det finns mycket som skiljer partierna åt, medgav han. Men också en hel del som förenar. Dels har M och KD efter ett decennium av vänsterpolitik antagit en migrationspolitik som i allt väsentligt liknar SD:s. Men även inom kriminalpolitiken finns det en hel del gemensamt.

SD:s EU-motstånd skulle bli en svår nöt att knäcka i ett regeringssamarbete, och svåra kompromisser skulle behöva göras i synen på skatter, bidrag och privatiseringar. Men SD skulle sannolikt vara beredda till detta om de släpptes in i regeringskansliet.

Är då en M+KD+SD-regering verkligen sannolik efter valet 2018? Jag tror inte att det helt kan uteslutas. Svensk politik har inte varit så här oförutsägbar på väldigt länge, och om Anna Kinberg Batra vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister kommer hon behöva lira med SD på ett eller annat sätt. Annars kommer de att fälla den budget som Kinberg Batra avser regera på.

Troligare än en ren regeringsmedverkan är dock något slags inofficiellt samarbete mellan allianspartierna, vilka som nu kommer finnas kvar i riksdagen, och SD. Ty hur de borgerliga partierna än vänder sig, har de SD att ta hänsyn till för att få majoritet. Det är inte troligt att de fyra borgerliga partierna kommer samla över 50 procent av rösterna 2018.

SD kan stå utanför regeringen och ändå ha ett visst inflytande. I opinionsmässigt avseende kan detta rent av gynna partiet eftersom det då slipper ta stryk för impopulära beslut som regeringspartier alltid tvingas till. Sannfinländarna har rasat i opinionen sedan partiet tog plats i Finlands regering.

Vissa har hävdat att regeringens omlagda migrationspolitik och Moderaternas väg tillbaka till den mer traditionell moderat politik på området kommer dra undan mattan för SD. De väljare som flytt sina partier i protest skulle nu återvända. Jag är inte så säker på att så blir fallet, åtminstone inte på några års sikt.

Det som kan hända när inflödet av migranter väl har nått hanterbara nivåer – och där är vi ju inte än – är att gamla besvikna M-väljare återvänder till det parti de känt sig trygga i. Alla kommer dock inte att göra det.

Nästa steg efter migrationskrisen blir integrationsfasen. Sverige har att hantera en situation med hundratusentals nyanlända som ska ut på arbetsmarknaden. Detta har politikerna inte lyckats lösa tidigare, vilket vi kan spåra i väldigt tragisk statistik över utrikes föddas förvärvsfrekvens jämfört med den infödda befolkningen. Hur det ska gå bättre nu, när antalet är betydligt fler och flertalet dessutom är lågutbildade, har ingen något bra svar på.

När speciallösningar av typen ”instegsjobb”, alltså skattefinansierade anställningar för utrikes födda, blir norm, kommer SD ha möjlighet att växa igen tack vare svenskars frustration över en ökad skattebörda och att utrikes födda särbehandlas på arbetsmarknaden.

SD har som enda parti velat avskaffa dessa arbetsmarknadspolitiska speciallösningar och ropat efter lika rättigheter oavsett var man är född. Just lika rättigheter kan man annars tycka borde vara en självklar borgerlig idé.

Tidigare bloggat:
Kris som normaltillstånd